Redan ettåringar behandlas olika (Vi föräldrar 11/2006)
Redan när barn är ett år görs skillnader mellan flickor och pojkar på dagis. Pojkarna ses som individer, flickorna som delar av en grupp. Det visar en undersökning av barnpärmarna vid en förskola i Nacka.
På många svenska förskolor dokumenterar personalen barnens aktiviteter i så kallade portfolios. Varje barn har sin egen portfoliopärm med fotografier, personalens kommentarer till bilderna och barnens teckningar. Pärmarna används bland annat vid de årliga utvecklingssamtalen med föräldrarna. Inte minst tittar barnen gärna själva i dem, som en bekräftelse på att de lär sig saker och utvecklas.
Eva Helén och Mia Bjurklint är genusvetare och har studerat barnpärmarna på två småbarnsavdelningar vid Skuru förskola i Nacka ur ett jämställdhetsperspektiv. Deras undersökning visar att det finns stora skillnader i hur flickor och pojkar framställs. Pojkarna beskrivs oftare som individer och i jag-form, t ex: "Jag trivs bra i sandlådan. Jag gillar att gunga, cykla, åka rutschkana, springa, spela boll. Jag rör mig hela tiden."
Flickor däremot beskrivs oftare i tredje person (med namnet) och tillsammans med något annat barn. Då kan det låta så här: "Marion (fingerat namn) leker oftast med de "stora" tjejerna. Tycker om att leka att de gör saker ex mat med gegga osv".
Även bilderna på barnen visar skillnader. Pojkarna är ofta fotograferade ensamma, flickorna tillsammans med kamrater. Flickorna tittar dessutom oftare in i kameran än pojkarna.
Olika roller
Eva Helén är förvånad över att skillnaden mellan hur flickor och pojkar beskrivs är så stor redan när barnen är ett till tre år.
- Det här visar att vi påför barnen olika roller redan från den allra tidigaste åldern. Pojkar ses som aktiva individer, flickor som passiva delar av ett kollektiv. Jag skulle tro att det ser ut så här på många förskolor.
Cecilia Lindberg, arbetslagsledare vid Skuru förskola, berättar att många i personalen först reagerade med förvåning och skepsis när de fick reda på resultaten.
- Vi som arbetar i förskolan vill gärna tro att vi behandlar flickor och pojkar lika. Men undersökningen visar tydligt att vi omedvetet bär med oss värderingar om hur pojkar och flickor är och att det påverkar hur vi bemöter dem.
Som en konsekvens av studien inledde förskolan i februari förra året ett årslångt genusprojekt tillsammans med föräldrakooperativet Regnbågen i Nacka. Projektet involverar såväl barnen, personalen som föräldrarna och finansieras av Delegationen för jämställdhet i förskolan, en statlig myndighet.
En av de första åtgärderna var att besluta att alla barn, oavsett kön, ska beskrivas med namn i pärmarna, och att både pojkar och flickor ska fotograferas ensamma och tillsammans med andra.
Barnen har fått göra dramaövningar för att stimulera dem att våga pröva nya egenskaper, som vanligen förknippas med det andra könet (se artikel intill).
Genusglasögon
För personalen handlar det om att bli medveten om sina egna värderingar och beteenden, för att sedan kunna välja alternativa förhållningssätt, förklarar Cecilia Lindberg.
- Vi har studerat livet på förskolan med "genusglasögon", för att se både hur barnen och vi vuxna agerar. Bland annat har vi studerat hur barnen leker i dockvrån. Vi har också filmat situationer som påklädningen och maten.
Förskolläraren Robab Payghambarian tycker att hon genom projektet blivit mer medveten om sina värderingar och att hon blivit bättre på att bemöta flickor och pojkar på samma sätt.
- Nu vågar jag säga "Åh, vad söt du är" även till en pojke, inte bara "Vad du är duktig". Samtidigt försöker jag att tänka på hur jag säger något, inte bara på vad jag säger. Samma ord kan få helt olika innebörd beroende på tonfallet.
Från föräldrarna var intresset för genusfrågorna från början svagt. Bara tiotalet föräldrar kom till en föreläsning om genusarbete, trots att förskolan har fem avdelningar. Idag är inställningen en annan. 80 procent tycker att genusfrågorna är en viktig eller ganska viktig del av arbetet på Skuru, visar en enkät som gjordes i slutet av projektet.
Text: Eliza Kajanus
Fotnot: Studien heter "Spökar Barbie & Batman fortfarande?" och är en B-uppsats i genusvetenskap vid Södertörns högskola. Författare är Eva Helén och Mia Bjurklint.
Eva Helén och Mia Bjurklint är genusvetare och har studerat barnpärmarna på två småbarnsavdelningar vid Skuru förskola i Nacka ur ett jämställdhetsperspektiv. Deras undersökning visar att det finns stora skillnader i hur flickor och pojkar framställs. Pojkarna beskrivs oftare som individer och i jag-form, t ex: "Jag trivs bra i sandlådan. Jag gillar att gunga, cykla, åka rutschkana, springa, spela boll. Jag rör mig hela tiden."
Flickor däremot beskrivs oftare i tredje person (med namnet) och tillsammans med något annat barn. Då kan det låta så här: "Marion (fingerat namn) leker oftast med de "stora" tjejerna. Tycker om att leka att de gör saker ex mat med gegga osv".
Även bilderna på barnen visar skillnader. Pojkarna är ofta fotograferade ensamma, flickorna tillsammans med kamrater. Flickorna tittar dessutom oftare in i kameran än pojkarna.
Olika roller
Eva Helén är förvånad över att skillnaden mellan hur flickor och pojkar beskrivs är så stor redan när barnen är ett till tre år.
- Det här visar att vi påför barnen olika roller redan från den allra tidigaste åldern. Pojkar ses som aktiva individer, flickor som passiva delar av ett kollektiv. Jag skulle tro att det ser ut så här på många förskolor.
Cecilia Lindberg, arbetslagsledare vid Skuru förskola, berättar att många i personalen först reagerade med förvåning och skepsis när de fick reda på resultaten.
- Vi som arbetar i förskolan vill gärna tro att vi behandlar flickor och pojkar lika. Men undersökningen visar tydligt att vi omedvetet bär med oss värderingar om hur pojkar och flickor är och att det påverkar hur vi bemöter dem.
Som en konsekvens av studien inledde förskolan i februari förra året ett årslångt genusprojekt tillsammans med föräldrakooperativet Regnbågen i Nacka. Projektet involverar såväl barnen, personalen som föräldrarna och finansieras av Delegationen för jämställdhet i förskolan, en statlig myndighet.
En av de första åtgärderna var att besluta att alla barn, oavsett kön, ska beskrivas med namn i pärmarna, och att både pojkar och flickor ska fotograferas ensamma och tillsammans med andra.
Barnen har fått göra dramaövningar för att stimulera dem att våga pröva nya egenskaper, som vanligen förknippas med det andra könet (se artikel intill).
Genusglasögon
För personalen handlar det om att bli medveten om sina egna värderingar och beteenden, för att sedan kunna välja alternativa förhållningssätt, förklarar Cecilia Lindberg.
- Vi har studerat livet på förskolan med "genusglasögon", för att se både hur barnen och vi vuxna agerar. Bland annat har vi studerat hur barnen leker i dockvrån. Vi har också filmat situationer som påklädningen och maten.
Förskolläraren Robab Payghambarian tycker att hon genom projektet blivit mer medveten om sina värderingar och att hon blivit bättre på att bemöta flickor och pojkar på samma sätt.
- Nu vågar jag säga "Åh, vad söt du är" även till en pojke, inte bara "Vad du är duktig". Samtidigt försöker jag att tänka på hur jag säger något, inte bara på vad jag säger. Samma ord kan få helt olika innebörd beroende på tonfallet.
Från föräldrarna var intresset för genusfrågorna från början svagt. Bara tiotalet föräldrar kom till en föreläsning om genusarbete, trots att förskolan har fem avdelningar. Idag är inställningen en annan. 80 procent tycker att genusfrågorna är en viktig eller ganska viktig del av arbetet på Skuru, visar en enkät som gjordes i slutet av projektet.
Text: Eliza Kajanus
Fotnot: Studien heter "Spökar Barbie & Batman fortfarande?" och är en B-uppsats i genusvetenskap vid Södertörns högskola. Författare är Eva Helén och Mia Bjurklint.