Kennel Nalinas - uppfödarintervju (Hundsport Special 1/07)
Hon skulle åka och titta på en schäfervalp men blev förälskad i en"tibbe". Så börjar historien om kennel Nalinas, en av de äldsta och mest framgångsrika uppfödningarna av tibetansk spaniel i Sverige. Förra året tilldelades Agneta Reis och hennes dotter Kicki Reis-Karlsson den finaste utmärkelsen en uppfödare kan få ? Hamiltonplaketten.
Den första kullen tibetanska spaniels från Nalinas kennel föddes 1974. Idag, 35 år och 30 egenuppfödda champions senare, är Agneta Reis en av rasens verkliga förgrundsfigurer.
Hela hennes liv kretsar kring tibbarna. I den vackra gamla mangårdsbyggnaden på Kvilunda gård utanför Norrtälje lever hon idag med inte mindre än 17 vuxna hundar. Därtill är Agneta Reis ordförande i Svensk Specialklubb för Tibetansk Spaniel (SSTS). Dagen före ett av våra samtal har hon haft styrelsemöte hemma hos sig med elva personer, varav fem som nattgäster.
- Mamma är en otroligt social människa. Hon är med överallt. Tibbarna är hennes liv, sammanfattar dottern Kicki Reis-Karlsson, delägare i kenneln sedan drygt 20 år.
Under årens lopp har Agneta och Kicki inte bara fött upp 142 kullar tibetansk spaniel, utan även ett tiotal kullar av andra raser: boxer, schäfer, collie, japanese chin och king charles spaniel. Dessutom har otterhound, mops och welsh springer spaniel funnits i huset. Och även om Agneta just nu drömmer om en riesenschnauzer är det den tibetanska spanieln som ligger henne och Kicki närmast hjärtat.
- Tibbar är tuffa, glada, tillgivna och lätta att ha att göra med. De är vackra men de behöver ändå inte särskilt mycket pälsvård. Dessutom är de robusta fast de är små. En tibbe följer gärna med på långa promenader året runt, oavsett väder. Det är helt enkelt mycket hund i ett behändigt format, konstaterar Kicki, medan samtalsämnena ifråga myllrar runt i hennes mammas lantkök.
De leker med trasor, ömsom kelar, ömsom gruffar lite med varandra och somnar slutligen i sina brödkorgar som står uppradade längs väggen eller hoppar upp och lägger sig tillrätta i värmen bredvid den gamla vedspisen.
- Det är fantastiskt att föda upp, att vara med när valparna föds och se dem växa upp och försöka hitta nya hem åt dem, förklarar Agneta. Jag skulle aldrig kunna vara utan mina tibbar.
Drömde om schäfer
Hundar har Agneta haft sedan barnsben, men att det skulle bli tibetansk spaniel hon fastnade för var mest en slump. Som liten flicka gick hon ut med grannarnas schäfrar hemma i Tullinge så ofta hon kunde. Den stora drömmen var att en dag skaffa en egen schäfer. Den första egna hunden blev dock en storpudel, som hon fick att sina föräldrar i 10-årspresent.
I början av 1950-talet var Agneta färdigutbildad lantbrukare och flyttade med maken Juhani till Biskops-Arnö, där de arrenderade jordbruket. Till gården hörde jakten och under några år fanns vorsteh och engelsk setter på gården. Även om de jagade båda två var fågelhundarna mest makens angelägenhet. Som familjehund skaffade Agneta boxer.
- Under de här åren födde jag fyra barn i rask takt. Medan de var små tog jag en kull på boxern, annars fanns inte tiden att ägna sig så mycket åt hundar och hunduppfödning.
Hela tiden närde hon barndomens schäferdröm. När yngsta barnet barnet var tio år var tiden inne. Agneta skaffade schäfer och började tävla i spår och sök. Hon tog även flera kullar.
- Hade någon på den tiden sagt åt mig att jag en dag skulle ägna mitt liv åt dvärghundar hade jag sagt: ALDRIG, skrattar hon.
Men kärleken kan, lyckligtvis, få förunderliga följder. 1973 åkte Agneta till Lisbeth Sigfridsson (numera Högman), kennel Ulvus, för att köpa en schäfervalp. Det var ett besök som ändrade hennes liv. På kennel Ulvus fanns nämligen också en tibbe - NORD UCH Rutherglen Shu-Sha.
- Det kan bara beskrivas med ett ord: jag blev störtförälskad. Jag hade börjat ledsna på bruks vid det här laget. När jag såg Shu-Sha bestämde jag mig direkt - en så'n bara måste jag ha.
Några månader senare flyttade en son till Shu-Sha in hos henne: Ulvus Dragon, "Dragge".
- Det var en otroligt välkroppad hund med bra huvud, förutom öronen, som stod upp. Trots det fick han reserv-cacib, minns Agneta.
Som den brukshundsmänniska hon var tog Agneta med "Dragge" till brukshundklubben och lät karaktärstesta honom, som den första tibetanska spanieln någonsin.
- De skrattade åt mig förstås på klubben, men jag ville visa att även små hundar har kurage. Dragge kom på delad första plats, då tystnade kritiken.
Nalina - en självklar stamtik
Vid det här laget hade Agneta och hennes man lämnat lantbrukarlivet och flyttat till Kvilunda. Agneta jobbade natt som undersköterska på sjukhuset i Norrtälje och hade nu mer tid för hundar och uppfödning. Tanken att föda upp tibetansk spaniel kom snart. Från England tog hon in en dräktig tik, Amcross Pa-Mo, som skulle bli hennes första avelstik. Pa-Mo fick några kullar, trevliga sällskapshundar, men inga linjer att fortsätta med, enligt Agneta.
- Nej, exteriört sett motsvarade hon inte det jag eftersträvade. Hon var en underbar hund, men hon var för kortnosad och inte bra i ben och kropp. Idag skulle jag aldrig låtit henne gå i avel.
Sommaren 1974 åkte Agneta och Kicki till England för att köpa en ny avelstik av en av dåtidens ledande uppfödare: Ann Wynyard, kennel Braeduke.
- Ann hade sett ut en tik åt mig, Braeduke Nalina, men det var långt ifrån klart att jag skulle få köpa henne. Jag fick bo hos Ann i en hel vecka för att se om Nalina skulle "godkänna" mig, säger Agneta och ler vid minnet.
Det gjorde hon och därmed var grunden lagd för en av de mest långvariga och framgångsrika tibbeuppfödningarna i Sverige.
- Nalina var välkroppad och hade ett vackert huvud. Hon var på alla sätt så som jag ville ha en tibbe, konstaterar Agneta. Hon var en självklar stamtik.
Tanken var att Nalina skulle bli champion i Sverige och sedan paras. Men hon och "Dragge" hann före. Tjuvparningen resulterade i två valpar: INT & NORD UCH NORDV-79 NORDV-83 Nalinas Han-E-Ball, "Lalle" och INT & NORD UCH Nalinas Hal-A-Li, "Lilli", två av de vinstrikaste tibbarna i utställningsringen under 1970- och 80-talen. Silversobelfärgade "Lalle" vann sitt första BIR som ettåring 1976 och sitt sista 14 år senare, en sällsynt bedrift oavsett ras.
"Lilli" var inte lika framgångsrik i ringen som sin bror, men hon var den bättre avelshunden och redan efter två generationer hade tibbarna från Nalinas blivit ett begrepp. "Agneta Reis födde upp en lång rad av lätt igenkännbara och välkroppade hundar som är kennelns speciella signum", som Lisbeth Sigfridsson skrev i sitt svenska standardverk om rasen, "Lilla Lejonet" från 1993 (Nya förlaget).
PRA ett svårt bakslag
Men bara några generationer efter den succéartade starten kom ett allvarligt bakslag. En dag tyckte Agneta att en av hennes avelshundar, den då fyraårige Nalinas Lo-Ma, började se dåligt i mörker. Lo-Ma var en av fyra internationella och nordiska champions efter "Lilli" och hade redan flera kullar bakom sig.
- Så jag gick till veterinären. Resultatet blev en chock. Lo-Ma hade PRA. Över natt förändrades förutsättningarna för att avla. Det mesta av den linje jag hade byggt upp slogs plötsligt ut som avelshundar.
Agneta visar gamla bilder på sina hundar och skakar på huvudet. Minnena svider fortfarande när hon tittar på sina "PRA-linjer". Men trots bakslaget tänkte hon aldrig tanken att lägga ner. Hon älskade sina tibbar och ville fortsätta det hon hade påbörjat.
- Men visst var det svårt att ladda om, erkänner hon.
Vägen ut ur problemen blev utavel. Agneta sparade "lite här och lite där" av de egna linjerna och parade in nytt blod. Bland annat tog hon in INT & NORD UCH NORDV-84 Kensing Tiger Tim från England, en snygg och framgångsrik hund som blev mycket använd. Men även han visade sig ge PRA.
Men Agneta var envis och avlade vidare. Med tiden gav strategin resultat. Sedan 1992 har inga hundar födda inom kenneln haft PRA, även om sjukdomen i några fall upptäckts hos hundar med annat prefix men med Nalinas i stamtavlan.
PRA har enkel recessiv autosomal arvsgång. Det innebär att det behövs anlag från båda föräldrarna för att en hund ska bli sjuk. Valpar efter en sjuk hund blir alltid anlagsbärare. Än så länge finns inget blodprovstest för tibetansk spaniel som kan påvisa sjukdomen, utan det är enbart genom att ögonlysa hundarna som man kan plocka bort anlagsbärare. Rasen ingår i SKK:s hälsoprogram mot PRA.
- Jag tappade otroligt mycket genom PRA:n. Hela 1980-talet och en bit in på 1990-talet var en förfärlig tid. Hela tiden fanns rädslan för sjuka hundar där. Att hålla en typ var svårt, även om jag försiktigt byggde vidare på mitt eget blod. Till 90 procent handlade det ju, och handlar fortfarande om, utavel. Det kan bli bra, men det kan också ge ojämna kullar.
Typen tillbaka idag
Först nu, på 2000-talet, tycker Agneta att hon börjat hitta tillbaka till sitt gamla ideal från Nalinas, Han-E-Balls och Hal-A-Lis tid. Nalinas New Girl, "Prillan", sjätte generationen efter stamtiken Nalina, har givit valpar som i typ liknar de hundar Agneta en gång började med för mer än 30 år sedan.
Att så är fallet visar resultat från utställningsringen de senaste åren. Både 2004 och 2005 blev Nalinas bästa uppfödargrupp på prestigefyllda Tibethund, en specialutställning för tibetansk spaniel, tibetansk terrier, tibetansk mastiff, shih-tzu och lhasa apso. Även de individuella placeringarna skvallrar om hundar i toppskiktet.
- Ibland hör man talas om folk som träffat en tibbe och sagt: "Det syns på typen att det där är en hund från Nalinas". Då blir jag otroligt glad. Det är en kick för mig som uppfödare! säger Agneta.
Det kanske främsta kvalitetsbeviset för kennelns arbete erhöll Agneta och Kicki när de fick ta emot Hamiltonplaketten på 2005 års Kennelfullmäktige på Djurönäsets Kursgård i Stockholms skärgård.
- Det betyder otroligt mycket att ha fått Hamiltonplaketten, säger Kicki. Det är ju ett erkännande att mamma lyckats. Jag var otroligt stolt över henne den där kvällen!
Misstänksamma förr
Hundar av tibetansk spaniel-typ har förekommit i sägner och berättelser i flera tusen år. En ofta återgiven sådan är att rasen användes som vakthund och sängvärmare åt munkarna vid tibetanska kloster. Hundarna ska ha legat på klostermurarna och spejat över nejderna. Närmade sig en främling gav de ifrån sig ljudliga skall.
- Även om tibben "bara" är en sällskapshund idag är mentaliteten otroligt viktig. Tibbarna kunde vara hemska förr, misstänksamma och otillgängliga mot främlingar. Så skulle de ju vara i sin ursprungliga funktion, men idag vill vi ha glada och öppna hundar, säger Agneta. På ett sätt har vi därigenom avlat bort en egenskap som hör till rasens karaktär.
Egenskapen att placera sig högt för att hålla utkik har tibbarna fortfarande, och man beträder aldrig obemärkt ett hem där en tibetansk spaniel bor - den har goda vaktinstinkter.
- Men rädda eller skygga får tibbarna aldrig vara, betonar Kicki. Då måste man direkt slå bort alla tankar på att låta en sådan hund gå i avel, hur snygg hunden än är.
Agnetas och Kickis mål är att föda upp trevliga och sunda hundar med bra temperament. De ska också vara välkroppade och ha vackra huvuden.
- En bra tibbe ska ha bra förbröst, bra bröstkorg, rak rygg och väl ansatt svans, förklarar Agneta. Då har den också bra rörelser och bra resning. Tyvärr ser man idag ofta hundar som hängs i kopplet av sina handlers. Det ser tråkigt ut och behövs inte om hunden är korrekt byggd.
Ett vanligt fel idag är att hundarna för grova, menar hon. En bra tibbe ska vara elegant, inte för tung och absolut inte överpälsad -även om det gör sig bra i ringen. Den ska enligt standarden vara "lagom", dvs utan överdrifter i något avseende.
Tibetansk spaniel ska ha ett förhållandevis litet huvud med ädelt uttryck, ovala ögon och de typiska lätt "lyfta" öronen.
- Det är en ?huvudras?, där mycket av karaktären sitter i uttrycket, förklarar Agneta. Den ska absolut inte ha för kort nos. Det är ingen pekingese. Ett vanligt fel idag är runda huvuden och runda ögon. Det är allvarligt, för då tappar tibben det typiska uttrycket.
Själv tycker hon att bra tänder och en bra haka är svårast att få fram.
- "Önskas bättre haka" får man nästan alltid höra. Men försöker man få till bättre tänder, så tappar man lätt hakan och vice versa. Det är ett givande och tagande.
Den bästa tibben hon någonsin sett är GBCH INT & NORD UCH Lho-Cham of Windamere, "Fred", som importerades från England av uppfödarkollegan Monica Herjeskog, kennel Strömkarlens. "Fred" blev bland annat BIS på Tibethund två år i rad och fick kultstatus i tibbekretsar.
- Fred hade allt, säger Agneta. Det var rejäl, sund hane med ett bra huvud. Hans blod finns fortfarande kvar bland annat i Nalinas Nuba och Nalinas Net-So, som fick var sin kull under hösten.
Championat ingen garanti
Vilka råd vill Agneta och Kicki, med erfarenhet av 35 års uppfödning, ge blivande eller nya uppfödare angående valet av avelsdjur? Ja, först och främst måste tiken vara sund.
- Självklart ska tiken också vara stabil i psyket, fortsätter Agneta. Hon ska funka med allt: barn, människor, andra hundar. Dessutom bör hon vara rastypisk och ha ett bra huvud. Men framgångar i ringen är inte allt. En hund kanske är champion, medan kullsystern bara är utställd någon enstaka gång. Ändå kan hon ge bättre. Först när man fött upp flera generationer ser man om det blir som man tänkt sig.
Överhuvudtaget är Agneta kritisk till utställningar och säger att detta med championat egentligen är ganska ovidkommande.
- Har man en hyfsad hund blir den champion förr eller senare, bara man ställer ut tillräckligt många gånger. Det gäller speciellt om man åker till utställningarna i norr och tar "vildmarkscerten". Många domare är alldeles för snälla.
Trots kritiken ställer Agneta själv ut ett tiotal gånger per år. Varför gör hon det om hon inte värderar meriterna?
- Mest åker jag till rasklubbens egna utställningar. Det måste jag, jag är ju ordförande, säger hon lakoniskt men tillägger snabbt att det främsta skälet är att träffa andra uppfödare, se hundar och ha tillfälle att diskutera avelsfrågor.
Men visst blir hon glad när hon får en champion.
- Man är ju tävlingsmänniska! Som instrument för att sålla fram avelshundar däremot är utställningar överskattade. I grunden måste man själv bedöma om man tycker att ens tik håller. Man måste ha sin typ på näthinnan hela tiden och lita på sina egna värderingar.
Hanar präglar mer
Många uppfödare framhåller gärna sin tiklinje när det gäller grunden för framgångarna. Agneta däremot nämner mest hanar när jag ber henne berätta om sina avelshundar. Kanske gör det ständiga kravet på utavel att fokus hamnar på dem. Eller så handlar det om Agnetas blygsamhet - hon berättar gärna om inköpta hundars förtjänster, men bara mycket motsträvigt om de egenuppföddas.
- Jag gillar helt enkelt hanar mer. De är mer personlig och alerta, roligare att jobba med, är hennes egen förklaring.
Dessutom tycker hon att hanar ofta präglar sin avkomma starkare vad gäller exteriören än tikar, även om det enligt genetikens lagar inte borde vara så. Det gäller t ex femårige SUCH FINUCH US CH Váhán Modrá Pisnicka, "Vani", en snygg sobelfärgad hund som Agneta importerat från Tjeckien. Han har 29 kullar efter sig i Sverige.
- Vani nedärver sitt fina huvud och sin välbyggda kropp, oavsett om han paras med en tik från mig eller med en tik från någon. Jag kan ofta se direkt på hundar om de är Vani-avkommor.
Att hitta en bra hane är dock nästan det svåraste med att föda upp hundar, anser Agneta.
- Han ska inte bara vara snygg och trevlig, utan dessutom uppväga tikens exteriöra brister så gott det går. Men det gäller att inte vara låst, utan våga experimentera sig fram. Hur resultatet kommer att bli kan man aldrig veta på förhand, betonar hon.
För att sålla fram bra hanhundar har Agneta under årens lopp utvecklats en egen metod. Hon tittar på olika hanar på utställningar och studerar stamtavlor och avelsresultat på SKK:s webtjänst Avelsdata. När hon hittar en hane som hon vill använda, köper hon honom, eller en valp efter honom. På det sättet vet hon att han är en trevlig hund som fungerar i flocken.
Den metoden har lett till att sju av de 17 hundar Agneta har hemma idag är hanar, och det är alldeles för mycket, säger hon med ett skratt.
- Det är opraktiskt att ha så många hanar hemma. Tibbar blir ju så gamla, 15 år är inte ovanligt. Men det är ändå värt besväret. Jag vet ju hurdana hundarna är när jag använder dem. Sen tycker jag att mina avelshundar ska få bo kvar även efter att haft sina kullar. Jag tycker om dem, de ska inte behöva flytta bara för att de inte längre "gör någon nytta". Tibben är ingen kennelhund. Den trivs inte med att bo i hundhus eller bur, den vill vara nära sin familj, understryker hon.
Byte med USA
Avelsbasen för rasen i Sverige idag är god, anser Agneta och Kick. De flesta linjer de är intresserade av finns här. Att åka till Tibet och studera den tibetanska spanieln i sin ursprungsmiljö har aldrig lockat.
- Nej, isåfall skulle jag åka till Indien. Där kan det finnas intressanta hundar hos tibetanska flyktingar. Men man vet ändå inte vad man får. Hundarna kanske inte ens skulle vara renrasiga, funderar Agneta.
De senaste åren har hon och Kicki börjat vända blickarna mot andra och mer lättillgängliga länder. När de för några år sedan skulle köpa en tik från Tjeckien frågade den tjeckiske uppfödaren om de inte vill ha en hane samtidigt.
Det blev ovannämnde "Vani". Just nu är Vani utlånad till USA som avels- och utställningshund. Han har där blivit BIR ett tiotal gånger och har flera grupplaceringar. Som bäst blev han BIG-1 i New York i mars i år.
Som motprestation har Agneta och Kicki fått låna US CH Shenanwood It's All About Me, "Tigger", en amerikansk hane som blev champion i hemlandet blotta nio månader gammal.
I början av 2007 åkte dessutom Kicki och och hennes make till Nya Zealand, bl a för att knyta kontakter till en nyzeeländsk uppfödare.
Lätt bli kennelblind
Inom tibetansk spaniel finns idag runt 70 aktiva uppfödare. Som ordförande i Svensk Specialklubb för Tibetansk Spaniel skulle Agneta önska att hon hade kontakt med alla, men uppfödarträffarna drar mest "de gamla vanliga uppfödarna", inte de yngre, nyare, som verkligen behöver komma. Det är synd, menar hon.
- Att diskutera avel och avelshundar med sin egen uppfödare och med uppfödarkollegor är det bästa sättet att lära sig rasen. Sen måste man åka runt på olika utställningar för att se många hundar. Standarden för tibetansk spaniel är flexibel och tillåter i princip flera olika typideal. Det gör det lätt att bli kennelblind och bara se sina egna hundars fördelar, påpekar Agneta, men erkänner att hon säkert var likadan när hon var ny.
En stor hjälp för Agneta var dock att hon hade sin uppfödare Lisbeth Högman att rådfråga ända från start. Fortfarande idag är hon den som Agneta Reis diskuterar mest med. De bor bara fem kilometer ifrån varandra och träffas och pratar i telefon flera gånger i veckan.
- Jag har lärt mig mycket av Lisbeth. Hon är ett otroligt bra bollplank. Vi har många heta diskussioner!
Som kompisar
Ett minst lika viktigt samtalspartner är Agnetas dotter Kicki. De första åren var Kicki aktiv vid planeringen av aveln. Nalinas Hal-A-Li, "Lilli", var till exempel hennes hund, och hon tog även egna kullar. Sedan hon själv blev mamma har Kicki mest hjälpt till med det praktiska - assisterat vid parningar och valpningar, vaktat hundar och följt med på utställningar, medan Agneta stått för planering och val av avelshundar.
- Mamma rådfrågar mig ibland när det gäller hundar hon vill använda, berättar Kicki. Vi har samma syn på typ och hundar och jag litar fullständigt på henne. Hon kan alla linjer och har en otrolig fingertoppskänsla för att plocka ut bra avelshundar. Då och då händer det ändå att jag säger ifrån och då brukar mamma lyssna på mig. Men vi hamnar aldrig i mor-dotter-rollerna utan vi är som kompisar.
Framöver ska Kicki bli mer aktiv när det gäller planeringen och så småningom också ta över kenneln. Agneta själv tänker hålla på så länge hon orkar, säger hon. 73 år fyllda föder hon fortfarande upp tre-fyra kullar om året, med allt vad det innebär av valpköpare som kan ringa mitt i natten för att fråga olika saker.
- Fast det får de, det säger jag alltid till dem, skyndar hon sig att tillägga. Har man hittat bra valpköpare måste man ta hand om dem. Det finns så mycket konstiga människor idag. Men folk kan verka märkliga vid första intrycket och ändå vara okej. Det är med valpköpare som med avelshundar - man får aldrig döma dem efter första intrycket. Det är kanske det viktigaste har jag lärt mig under åren.
Text: Eliza Kajanus
Hela hennes liv kretsar kring tibbarna. I den vackra gamla mangårdsbyggnaden på Kvilunda gård utanför Norrtälje lever hon idag med inte mindre än 17 vuxna hundar. Därtill är Agneta Reis ordförande i Svensk Specialklubb för Tibetansk Spaniel (SSTS). Dagen före ett av våra samtal har hon haft styrelsemöte hemma hos sig med elva personer, varav fem som nattgäster.
- Mamma är en otroligt social människa. Hon är med överallt. Tibbarna är hennes liv, sammanfattar dottern Kicki Reis-Karlsson, delägare i kenneln sedan drygt 20 år.
Under årens lopp har Agneta och Kicki inte bara fött upp 142 kullar tibetansk spaniel, utan även ett tiotal kullar av andra raser: boxer, schäfer, collie, japanese chin och king charles spaniel. Dessutom har otterhound, mops och welsh springer spaniel funnits i huset. Och även om Agneta just nu drömmer om en riesenschnauzer är det den tibetanska spanieln som ligger henne och Kicki närmast hjärtat.
- Tibbar är tuffa, glada, tillgivna och lätta att ha att göra med. De är vackra men de behöver ändå inte särskilt mycket pälsvård. Dessutom är de robusta fast de är små. En tibbe följer gärna med på långa promenader året runt, oavsett väder. Det är helt enkelt mycket hund i ett behändigt format, konstaterar Kicki, medan samtalsämnena ifråga myllrar runt i hennes mammas lantkök.
De leker med trasor, ömsom kelar, ömsom gruffar lite med varandra och somnar slutligen i sina brödkorgar som står uppradade längs väggen eller hoppar upp och lägger sig tillrätta i värmen bredvid den gamla vedspisen.
- Det är fantastiskt att föda upp, att vara med när valparna föds och se dem växa upp och försöka hitta nya hem åt dem, förklarar Agneta. Jag skulle aldrig kunna vara utan mina tibbar.
Drömde om schäfer
Hundar har Agneta haft sedan barnsben, men att det skulle bli tibetansk spaniel hon fastnade för var mest en slump. Som liten flicka gick hon ut med grannarnas schäfrar hemma i Tullinge så ofta hon kunde. Den stora drömmen var att en dag skaffa en egen schäfer. Den första egna hunden blev dock en storpudel, som hon fick att sina föräldrar i 10-årspresent.
I början av 1950-talet var Agneta färdigutbildad lantbrukare och flyttade med maken Juhani till Biskops-Arnö, där de arrenderade jordbruket. Till gården hörde jakten och under några år fanns vorsteh och engelsk setter på gården. Även om de jagade båda två var fågelhundarna mest makens angelägenhet. Som familjehund skaffade Agneta boxer.
- Under de här åren födde jag fyra barn i rask takt. Medan de var små tog jag en kull på boxern, annars fanns inte tiden att ägna sig så mycket åt hundar och hunduppfödning.
Hela tiden närde hon barndomens schäferdröm. När yngsta barnet barnet var tio år var tiden inne. Agneta skaffade schäfer och började tävla i spår och sök. Hon tog även flera kullar.
- Hade någon på den tiden sagt åt mig att jag en dag skulle ägna mitt liv åt dvärghundar hade jag sagt: ALDRIG, skrattar hon.
Men kärleken kan, lyckligtvis, få förunderliga följder. 1973 åkte Agneta till Lisbeth Sigfridsson (numera Högman), kennel Ulvus, för att köpa en schäfervalp. Det var ett besök som ändrade hennes liv. På kennel Ulvus fanns nämligen också en tibbe - NORD UCH Rutherglen Shu-Sha.
- Det kan bara beskrivas med ett ord: jag blev störtförälskad. Jag hade börjat ledsna på bruks vid det här laget. När jag såg Shu-Sha bestämde jag mig direkt - en så'n bara måste jag ha.
Några månader senare flyttade en son till Shu-Sha in hos henne: Ulvus Dragon, "Dragge".
- Det var en otroligt välkroppad hund med bra huvud, förutom öronen, som stod upp. Trots det fick han reserv-cacib, minns Agneta.
Som den brukshundsmänniska hon var tog Agneta med "Dragge" till brukshundklubben och lät karaktärstesta honom, som den första tibetanska spanieln någonsin.
- De skrattade åt mig förstås på klubben, men jag ville visa att även små hundar har kurage. Dragge kom på delad första plats, då tystnade kritiken.
Nalina - en självklar stamtik
Vid det här laget hade Agneta och hennes man lämnat lantbrukarlivet och flyttat till Kvilunda. Agneta jobbade natt som undersköterska på sjukhuset i Norrtälje och hade nu mer tid för hundar och uppfödning. Tanken att föda upp tibetansk spaniel kom snart. Från England tog hon in en dräktig tik, Amcross Pa-Mo, som skulle bli hennes första avelstik. Pa-Mo fick några kullar, trevliga sällskapshundar, men inga linjer att fortsätta med, enligt Agneta.
- Nej, exteriört sett motsvarade hon inte det jag eftersträvade. Hon var en underbar hund, men hon var för kortnosad och inte bra i ben och kropp. Idag skulle jag aldrig låtit henne gå i avel.
Sommaren 1974 åkte Agneta och Kicki till England för att köpa en ny avelstik av en av dåtidens ledande uppfödare: Ann Wynyard, kennel Braeduke.
- Ann hade sett ut en tik åt mig, Braeduke Nalina, men det var långt ifrån klart att jag skulle få köpa henne. Jag fick bo hos Ann i en hel vecka för att se om Nalina skulle "godkänna" mig, säger Agneta och ler vid minnet.
Det gjorde hon och därmed var grunden lagd för en av de mest långvariga och framgångsrika tibbeuppfödningarna i Sverige.
- Nalina var välkroppad och hade ett vackert huvud. Hon var på alla sätt så som jag ville ha en tibbe, konstaterar Agneta. Hon var en självklar stamtik.
Tanken var att Nalina skulle bli champion i Sverige och sedan paras. Men hon och "Dragge" hann före. Tjuvparningen resulterade i två valpar: INT & NORD UCH NORDV-79 NORDV-83 Nalinas Han-E-Ball, "Lalle" och INT & NORD UCH Nalinas Hal-A-Li, "Lilli", två av de vinstrikaste tibbarna i utställningsringen under 1970- och 80-talen. Silversobelfärgade "Lalle" vann sitt första BIR som ettåring 1976 och sitt sista 14 år senare, en sällsynt bedrift oavsett ras.
"Lilli" var inte lika framgångsrik i ringen som sin bror, men hon var den bättre avelshunden och redan efter två generationer hade tibbarna från Nalinas blivit ett begrepp. "Agneta Reis födde upp en lång rad av lätt igenkännbara och välkroppade hundar som är kennelns speciella signum", som Lisbeth Sigfridsson skrev i sitt svenska standardverk om rasen, "Lilla Lejonet" från 1993 (Nya förlaget).
PRA ett svårt bakslag
Men bara några generationer efter den succéartade starten kom ett allvarligt bakslag. En dag tyckte Agneta att en av hennes avelshundar, den då fyraårige Nalinas Lo-Ma, började se dåligt i mörker. Lo-Ma var en av fyra internationella och nordiska champions efter "Lilli" och hade redan flera kullar bakom sig.
- Så jag gick till veterinären. Resultatet blev en chock. Lo-Ma hade PRA. Över natt förändrades förutsättningarna för att avla. Det mesta av den linje jag hade byggt upp slogs plötsligt ut som avelshundar.
Agneta visar gamla bilder på sina hundar och skakar på huvudet. Minnena svider fortfarande när hon tittar på sina "PRA-linjer". Men trots bakslaget tänkte hon aldrig tanken att lägga ner. Hon älskade sina tibbar och ville fortsätta det hon hade påbörjat.
- Men visst var det svårt att ladda om, erkänner hon.
Vägen ut ur problemen blev utavel. Agneta sparade "lite här och lite där" av de egna linjerna och parade in nytt blod. Bland annat tog hon in INT & NORD UCH NORDV-84 Kensing Tiger Tim från England, en snygg och framgångsrik hund som blev mycket använd. Men även han visade sig ge PRA.
Men Agneta var envis och avlade vidare. Med tiden gav strategin resultat. Sedan 1992 har inga hundar födda inom kenneln haft PRA, även om sjukdomen i några fall upptäckts hos hundar med annat prefix men med Nalinas i stamtavlan.
PRA har enkel recessiv autosomal arvsgång. Det innebär att det behövs anlag från båda föräldrarna för att en hund ska bli sjuk. Valpar efter en sjuk hund blir alltid anlagsbärare. Än så länge finns inget blodprovstest för tibetansk spaniel som kan påvisa sjukdomen, utan det är enbart genom att ögonlysa hundarna som man kan plocka bort anlagsbärare. Rasen ingår i SKK:s hälsoprogram mot PRA.
- Jag tappade otroligt mycket genom PRA:n. Hela 1980-talet och en bit in på 1990-talet var en förfärlig tid. Hela tiden fanns rädslan för sjuka hundar där. Att hålla en typ var svårt, även om jag försiktigt byggde vidare på mitt eget blod. Till 90 procent handlade det ju, och handlar fortfarande om, utavel. Det kan bli bra, men det kan också ge ojämna kullar.
Typen tillbaka idag
Först nu, på 2000-talet, tycker Agneta att hon börjat hitta tillbaka till sitt gamla ideal från Nalinas, Han-E-Balls och Hal-A-Lis tid. Nalinas New Girl, "Prillan", sjätte generationen efter stamtiken Nalina, har givit valpar som i typ liknar de hundar Agneta en gång började med för mer än 30 år sedan.
Att så är fallet visar resultat från utställningsringen de senaste åren. Både 2004 och 2005 blev Nalinas bästa uppfödargrupp på prestigefyllda Tibethund, en specialutställning för tibetansk spaniel, tibetansk terrier, tibetansk mastiff, shih-tzu och lhasa apso. Även de individuella placeringarna skvallrar om hundar i toppskiktet.
- Ibland hör man talas om folk som träffat en tibbe och sagt: "Det syns på typen att det där är en hund från Nalinas". Då blir jag otroligt glad. Det är en kick för mig som uppfödare! säger Agneta.
Det kanske främsta kvalitetsbeviset för kennelns arbete erhöll Agneta och Kicki när de fick ta emot Hamiltonplaketten på 2005 års Kennelfullmäktige på Djurönäsets Kursgård i Stockholms skärgård.
- Det betyder otroligt mycket att ha fått Hamiltonplaketten, säger Kicki. Det är ju ett erkännande att mamma lyckats. Jag var otroligt stolt över henne den där kvällen!
Misstänksamma förr
Hundar av tibetansk spaniel-typ har förekommit i sägner och berättelser i flera tusen år. En ofta återgiven sådan är att rasen användes som vakthund och sängvärmare åt munkarna vid tibetanska kloster. Hundarna ska ha legat på klostermurarna och spejat över nejderna. Närmade sig en främling gav de ifrån sig ljudliga skall.
- Även om tibben "bara" är en sällskapshund idag är mentaliteten otroligt viktig. Tibbarna kunde vara hemska förr, misstänksamma och otillgängliga mot främlingar. Så skulle de ju vara i sin ursprungliga funktion, men idag vill vi ha glada och öppna hundar, säger Agneta. På ett sätt har vi därigenom avlat bort en egenskap som hör till rasens karaktär.
Egenskapen att placera sig högt för att hålla utkik har tibbarna fortfarande, och man beträder aldrig obemärkt ett hem där en tibetansk spaniel bor - den har goda vaktinstinkter.
- Men rädda eller skygga får tibbarna aldrig vara, betonar Kicki. Då måste man direkt slå bort alla tankar på att låta en sådan hund gå i avel, hur snygg hunden än är.
Agnetas och Kickis mål är att föda upp trevliga och sunda hundar med bra temperament. De ska också vara välkroppade och ha vackra huvuden.
- En bra tibbe ska ha bra förbröst, bra bröstkorg, rak rygg och väl ansatt svans, förklarar Agneta. Då har den också bra rörelser och bra resning. Tyvärr ser man idag ofta hundar som hängs i kopplet av sina handlers. Det ser tråkigt ut och behövs inte om hunden är korrekt byggd.
Ett vanligt fel idag är att hundarna för grova, menar hon. En bra tibbe ska vara elegant, inte för tung och absolut inte överpälsad -även om det gör sig bra i ringen. Den ska enligt standarden vara "lagom", dvs utan överdrifter i något avseende.
Tibetansk spaniel ska ha ett förhållandevis litet huvud med ädelt uttryck, ovala ögon och de typiska lätt "lyfta" öronen.
- Det är en ?huvudras?, där mycket av karaktären sitter i uttrycket, förklarar Agneta. Den ska absolut inte ha för kort nos. Det är ingen pekingese. Ett vanligt fel idag är runda huvuden och runda ögon. Det är allvarligt, för då tappar tibben det typiska uttrycket.
Själv tycker hon att bra tänder och en bra haka är svårast att få fram.
- "Önskas bättre haka" får man nästan alltid höra. Men försöker man få till bättre tänder, så tappar man lätt hakan och vice versa. Det är ett givande och tagande.
Den bästa tibben hon någonsin sett är GBCH INT & NORD UCH Lho-Cham of Windamere, "Fred", som importerades från England av uppfödarkollegan Monica Herjeskog, kennel Strömkarlens. "Fred" blev bland annat BIS på Tibethund två år i rad och fick kultstatus i tibbekretsar.
- Fred hade allt, säger Agneta. Det var rejäl, sund hane med ett bra huvud. Hans blod finns fortfarande kvar bland annat i Nalinas Nuba och Nalinas Net-So, som fick var sin kull under hösten.
Championat ingen garanti
Vilka råd vill Agneta och Kicki, med erfarenhet av 35 års uppfödning, ge blivande eller nya uppfödare angående valet av avelsdjur? Ja, först och främst måste tiken vara sund.
- Självklart ska tiken också vara stabil i psyket, fortsätter Agneta. Hon ska funka med allt: barn, människor, andra hundar. Dessutom bör hon vara rastypisk och ha ett bra huvud. Men framgångar i ringen är inte allt. En hund kanske är champion, medan kullsystern bara är utställd någon enstaka gång. Ändå kan hon ge bättre. Först när man fött upp flera generationer ser man om det blir som man tänkt sig.
Överhuvudtaget är Agneta kritisk till utställningar och säger att detta med championat egentligen är ganska ovidkommande.
- Har man en hyfsad hund blir den champion förr eller senare, bara man ställer ut tillräckligt många gånger. Det gäller speciellt om man åker till utställningarna i norr och tar "vildmarkscerten". Många domare är alldeles för snälla.
Trots kritiken ställer Agneta själv ut ett tiotal gånger per år. Varför gör hon det om hon inte värderar meriterna?
- Mest åker jag till rasklubbens egna utställningar. Det måste jag, jag är ju ordförande, säger hon lakoniskt men tillägger snabbt att det främsta skälet är att träffa andra uppfödare, se hundar och ha tillfälle att diskutera avelsfrågor.
Men visst blir hon glad när hon får en champion.
- Man är ju tävlingsmänniska! Som instrument för att sålla fram avelshundar däremot är utställningar överskattade. I grunden måste man själv bedöma om man tycker att ens tik håller. Man måste ha sin typ på näthinnan hela tiden och lita på sina egna värderingar.
Hanar präglar mer
Många uppfödare framhåller gärna sin tiklinje när det gäller grunden för framgångarna. Agneta däremot nämner mest hanar när jag ber henne berätta om sina avelshundar. Kanske gör det ständiga kravet på utavel att fokus hamnar på dem. Eller så handlar det om Agnetas blygsamhet - hon berättar gärna om inköpta hundars förtjänster, men bara mycket motsträvigt om de egenuppföddas.
- Jag gillar helt enkelt hanar mer. De är mer personlig och alerta, roligare att jobba med, är hennes egen förklaring.
Dessutom tycker hon att hanar ofta präglar sin avkomma starkare vad gäller exteriören än tikar, även om det enligt genetikens lagar inte borde vara så. Det gäller t ex femårige SUCH FINUCH US CH Váhán Modrá Pisnicka, "Vani", en snygg sobelfärgad hund som Agneta importerat från Tjeckien. Han har 29 kullar efter sig i Sverige.
- Vani nedärver sitt fina huvud och sin välbyggda kropp, oavsett om han paras med en tik från mig eller med en tik från någon. Jag kan ofta se direkt på hundar om de är Vani-avkommor.
Att hitta en bra hane är dock nästan det svåraste med att föda upp hundar, anser Agneta.
- Han ska inte bara vara snygg och trevlig, utan dessutom uppväga tikens exteriöra brister så gott det går. Men det gäller att inte vara låst, utan våga experimentera sig fram. Hur resultatet kommer att bli kan man aldrig veta på förhand, betonar hon.
För att sålla fram bra hanhundar har Agneta under årens lopp utvecklats en egen metod. Hon tittar på olika hanar på utställningar och studerar stamtavlor och avelsresultat på SKK:s webtjänst Avelsdata. När hon hittar en hane som hon vill använda, köper hon honom, eller en valp efter honom. På det sättet vet hon att han är en trevlig hund som fungerar i flocken.
Den metoden har lett till att sju av de 17 hundar Agneta har hemma idag är hanar, och det är alldeles för mycket, säger hon med ett skratt.
- Det är opraktiskt att ha så många hanar hemma. Tibbar blir ju så gamla, 15 år är inte ovanligt. Men det är ändå värt besväret. Jag vet ju hurdana hundarna är när jag använder dem. Sen tycker jag att mina avelshundar ska få bo kvar även efter att haft sina kullar. Jag tycker om dem, de ska inte behöva flytta bara för att de inte längre "gör någon nytta". Tibben är ingen kennelhund. Den trivs inte med att bo i hundhus eller bur, den vill vara nära sin familj, understryker hon.
Byte med USA
Avelsbasen för rasen i Sverige idag är god, anser Agneta och Kick. De flesta linjer de är intresserade av finns här. Att åka till Tibet och studera den tibetanska spanieln i sin ursprungsmiljö har aldrig lockat.
- Nej, isåfall skulle jag åka till Indien. Där kan det finnas intressanta hundar hos tibetanska flyktingar. Men man vet ändå inte vad man får. Hundarna kanske inte ens skulle vara renrasiga, funderar Agneta.
De senaste åren har hon och Kicki börjat vända blickarna mot andra och mer lättillgängliga länder. När de för några år sedan skulle köpa en tik från Tjeckien frågade den tjeckiske uppfödaren om de inte vill ha en hane samtidigt.
Det blev ovannämnde "Vani". Just nu är Vani utlånad till USA som avels- och utställningshund. Han har där blivit BIR ett tiotal gånger och har flera grupplaceringar. Som bäst blev han BIG-1 i New York i mars i år.
Som motprestation har Agneta och Kicki fått låna US CH Shenanwood It's All About Me, "Tigger", en amerikansk hane som blev champion i hemlandet blotta nio månader gammal.
I början av 2007 åkte dessutom Kicki och och hennes make till Nya Zealand, bl a för att knyta kontakter till en nyzeeländsk uppfödare.
Lätt bli kennelblind
Inom tibetansk spaniel finns idag runt 70 aktiva uppfödare. Som ordförande i Svensk Specialklubb för Tibetansk Spaniel skulle Agneta önska att hon hade kontakt med alla, men uppfödarträffarna drar mest "de gamla vanliga uppfödarna", inte de yngre, nyare, som verkligen behöver komma. Det är synd, menar hon.
- Att diskutera avel och avelshundar med sin egen uppfödare och med uppfödarkollegor är det bästa sättet att lära sig rasen. Sen måste man åka runt på olika utställningar för att se många hundar. Standarden för tibetansk spaniel är flexibel och tillåter i princip flera olika typideal. Det gör det lätt att bli kennelblind och bara se sina egna hundars fördelar, påpekar Agneta, men erkänner att hon säkert var likadan när hon var ny.
En stor hjälp för Agneta var dock att hon hade sin uppfödare Lisbeth Högman att rådfråga ända från start. Fortfarande idag är hon den som Agneta Reis diskuterar mest med. De bor bara fem kilometer ifrån varandra och träffas och pratar i telefon flera gånger i veckan.
- Jag har lärt mig mycket av Lisbeth. Hon är ett otroligt bra bollplank. Vi har många heta diskussioner!
Som kompisar
Ett minst lika viktigt samtalspartner är Agnetas dotter Kicki. De första åren var Kicki aktiv vid planeringen av aveln. Nalinas Hal-A-Li, "Lilli", var till exempel hennes hund, och hon tog även egna kullar. Sedan hon själv blev mamma har Kicki mest hjälpt till med det praktiska - assisterat vid parningar och valpningar, vaktat hundar och följt med på utställningar, medan Agneta stått för planering och val av avelshundar.
- Mamma rådfrågar mig ibland när det gäller hundar hon vill använda, berättar Kicki. Vi har samma syn på typ och hundar och jag litar fullständigt på henne. Hon kan alla linjer och har en otrolig fingertoppskänsla för att plocka ut bra avelshundar. Då och då händer det ändå att jag säger ifrån och då brukar mamma lyssna på mig. Men vi hamnar aldrig i mor-dotter-rollerna utan vi är som kompisar.
Framöver ska Kicki bli mer aktiv när det gäller planeringen och så småningom också ta över kenneln. Agneta själv tänker hålla på så länge hon orkar, säger hon. 73 år fyllda föder hon fortfarande upp tre-fyra kullar om året, med allt vad det innebär av valpköpare som kan ringa mitt i natten för att fråga olika saker.
- Fast det får de, det säger jag alltid till dem, skyndar hon sig att tillägga. Har man hittat bra valpköpare måste man ta hand om dem. Det finns så mycket konstiga människor idag. Men folk kan verka märkliga vid första intrycket och ändå vara okej. Det är med valpköpare som med avelshundar - man får aldrig döma dem efter första intrycket. Det är kanske det viktigaste har jag lärt mig under åren.
Text: Eliza Kajanus