När Morriz tog t-banan hem själv (Vovve 3/06)
Miljöträning är som bekant något av det viktigaste man kan göra med sin hund. För storstadshunden innebär det inte minst att lära sig åka tunnelbana och buss. Att hunden blir så miljövan att den helt på egen hand börjar begagna sig av stadens kommunikationsmedel brukar dock sällan vara avsikten...
Morriz var en gordonsetter som från sin uppfödare i fjällvärlden kom till sitt nya hem i storstaden. Hans unga matte och husse var, som nyblivna hundägare plägar, angelägna att göra allt för att Morriz skulle trivas. De gick på dressyrkurser, lät honom sträcka ut i huvudstadens parker och lärde honom vett och etikett. Ja, de till och med jakttränade en smula för att Morriz skulle känna sig som hemma.
Med tiden blev Morriz, icke förvånande, en synnerligen van och pålitlig storstadshund. Emellanåt var dock det unga paret tvungna att göra saker utan sin ögonsten, till exempel besöka operan eller teatern eller andra institutioner där hundar vanligtvis inte är välkomna. Då behövde de hjälp och det var så vi kom in i bilden.
Som intet ont anande hundvakter.
Just den här onsdageftermiddagen hade Morriz och hans husse åkt t-banan hem till oss, samma väg som alltid. Husse vinkade adjö, och ansvaret för Morriz var vårt. Vid sex-snåret tog så reservhusse Morriz med på promenad. De gick längs sjön, Morriz, som den lydiga setter han var, sprang lös och njöt av livet.
Tills han plötsligt var borta. Nu är ju detta tämligen normalt för en setter. Men när Morriz efter åtskilliga minuter fortfarande inte hade visat sig, började reservhusse bli orolig. Ivrigt ropande gick han längs sjön. Istället för Morriz lockade ropandet till sig andra flanörer:
- Letar du efter en hund? Den sprang ditåt, sa de och pekade mot t-banestationen.
Väl där mötte han nya flanörer.
- Letar du efter en hund? Den sprang ditåt, sa de igen, och pekade upp mot t-banespärrarna.
Nu började reservhusse ana oråd. I språng tog han trapporna upp mot spärrarna och skyndade sig ner på perrongen.
Där var kalabaliken total. Ett t-banetåg stod vid stationen, arga resenärer hytte med nävarna, föraren skrek. Tåget var kraftigt försenat.
- Är det din hund?, frågade föraren misstänksamt när reservhusse närmade sig.
- Nja, inte riktigt, pep han fram, för han förstod att Morriz hade något med saken att göra.
- Det är böter för sånt här, fräste föraren hotfullt. Och lade till något om ansvar och lösspringande hundar och koppeltvång i storstan och annat som man som hundägare med tiden blir döv för.
Det visade sig att Morriz, när längtan efter hans riktiga husse och matte blev för stor, gjort som alla vana storstadsbor: beslutat att ta ?tricken? hem. Han hade sprungit till t-banan, travat förbi spärrarna och ner på perrongen.Väl där hade personalen uppmärksammat honom och tagit upp jakten.
Med väktarna i hälarna galopperade Morriz längs perrongen, hoppade ner mellan spåren och satte av in i mörkret i riktning mot stan.
Tursamt nog kunde t-banepersonalen varna inkommande tåg om att en hund befann sig i tunneln. Vid nästa station väntade de på honom, utrustade med korv. Det gjorde susen. Morriz saktade in, och lät sig villigt fångas och matas tills reservhusse anlände en stund senare.
Oh, Morriz, lilla gubben, vad roligt att se dig, utbrast reservhusse, lättad över att återse sin skyddsling.
Vakterna tittade misstänksamt på. Borde den här hunden, som haft oförskämdheten att uppehålla trafiken i över 30 minuter under rusningstid, inte hellre få en omgång stryk?
- Nej, förklarade reservhusse, det är viktigt att hunden känner sig trygg när den har varit med om något obehagligt. Då måste man låtsas som om ingenting har hänt. Det är det som menas med miljöträning.
Men det måste man förstås vara hundägare för att förstå.
Text: Eliza Kajanus
Med tiden blev Morriz, icke förvånande, en synnerligen van och pålitlig storstadshund. Emellanåt var dock det unga paret tvungna att göra saker utan sin ögonsten, till exempel besöka operan eller teatern eller andra institutioner där hundar vanligtvis inte är välkomna. Då behövde de hjälp och det var så vi kom in i bilden.
Som intet ont anande hundvakter.
Just den här onsdageftermiddagen hade Morriz och hans husse åkt t-banan hem till oss, samma väg som alltid. Husse vinkade adjö, och ansvaret för Morriz var vårt. Vid sex-snåret tog så reservhusse Morriz med på promenad. De gick längs sjön, Morriz, som den lydiga setter han var, sprang lös och njöt av livet.
Tills han plötsligt var borta. Nu är ju detta tämligen normalt för en setter. Men när Morriz efter åtskilliga minuter fortfarande inte hade visat sig, började reservhusse bli orolig. Ivrigt ropande gick han längs sjön. Istället för Morriz lockade ropandet till sig andra flanörer:
- Letar du efter en hund? Den sprang ditåt, sa de och pekade mot t-banestationen.
Väl där mötte han nya flanörer.
- Letar du efter en hund? Den sprang ditåt, sa de igen, och pekade upp mot t-banespärrarna.
Nu började reservhusse ana oråd. I språng tog han trapporna upp mot spärrarna och skyndade sig ner på perrongen.
Där var kalabaliken total. Ett t-banetåg stod vid stationen, arga resenärer hytte med nävarna, föraren skrek. Tåget var kraftigt försenat.
- Är det din hund?, frågade föraren misstänksamt när reservhusse närmade sig.
- Nja, inte riktigt, pep han fram, för han förstod att Morriz hade något med saken att göra.
- Det är böter för sånt här, fräste föraren hotfullt. Och lade till något om ansvar och lösspringande hundar och koppeltvång i storstan och annat som man som hundägare med tiden blir döv för.
Det visade sig att Morriz, när längtan efter hans riktiga husse och matte blev för stor, gjort som alla vana storstadsbor: beslutat att ta ?tricken? hem. Han hade sprungit till t-banan, travat förbi spärrarna och ner på perrongen.Väl där hade personalen uppmärksammat honom och tagit upp jakten.
Med väktarna i hälarna galopperade Morriz längs perrongen, hoppade ner mellan spåren och satte av in i mörkret i riktning mot stan.
Tursamt nog kunde t-banepersonalen varna inkommande tåg om att en hund befann sig i tunneln. Vid nästa station väntade de på honom, utrustade med korv. Det gjorde susen. Morriz saktade in, och lät sig villigt fångas och matas tills reservhusse anlände en stund senare.
Oh, Morriz, lilla gubben, vad roligt att se dig, utbrast reservhusse, lättad över att återse sin skyddsling.
Vakterna tittade misstänksamt på. Borde den här hunden, som haft oförskämdheten att uppehålla trafiken i över 30 minuter under rusningstid, inte hellre få en omgång stryk?
- Nej, förklarade reservhusse, det är viktigt att hunden känner sig trygg när den har varit med om något obehagligt. Då måste man låtsas som om ingenting har hänt. Det är det som menas med miljöträning.
Men det måste man förstås vara hundägare för att förstå.
Text: Eliza Kajanus