Eva-Mia Sjölin har jakten som motiv (Jakt & Jägare 4/06)
- Att måla är ett sätt att ta vara på viltet efter skottet.
Orden är Eva-Mia Sjölins, jägare och konstnär med jakten som inspirationskälla.
Uppflog, Lockfåglar, Camouflage, Ljus i väster, Råbock. Titlarna på målningarna avslöjar vad det handlar om. Men när det gäller Eva-Mia Sjölin, jägare med konsten som yrke, befinner vi oss långt från t ex Bruno Liljefors och det naturtrogna måleriet.
Eva-Mias måleri avbildar inte, det antyder. Spelet mellan ljus och mörker, rött och svart, färg och form bildar tillsammans en spännande motivvärld på gränsen mellan liv och död. Här finns råbockshuvudet, avtaget vid styckningen, liggandes på slaktbänken. Eller den vita tuppen, målad kort efter att Eva-Mia själv nackade den. Blodet rinner ur den avhuggna halsen, men ögonen blänker fortfarande. Målningen ?Harjakt? lämnar inte heller betraktaren oberörd. Där har Eva-Mia fångat Jösse just när skottet träffar.
- Jakten är mitt största intresse vid sidan av konsten, förklarar Eva-Mia Sjölin. Den betyder så mycket för mig ? ro, eftertanke, aktivitet, gemenskap, spänning. Som konstnär vill jag måla sådant jag har ett personligt förhållningssätt till, annars är det ingen idé.
Började med ripjakt
Eva-Mia Sjölin är utbildad på Konsthögskolan och har flera större utställningar bakom sig, bl a i Wien i Österrike, i Landskrona och Vilhelmina och nu senast i januari i Nyköping. Hon har också gjort offentliga utsmyckningar i bl a bostadsområden, handels- och industridepartementet och Mariatorgets T-banestation i Stockholm.
Intresset för jakt vaknade när Eva-Mia som tonåring följde med sin pappa på ripjakt i fjällen. I tjugoårsåldern skaffade hon sin första egna jakthund, en gordonsetter, och ägnade de närmaste decennierna åt jakten över stående fågelhund.
I mitten av 1990-talet träffade hon fågelhundsmannen och jaktprovsdomaren Lasse Olander och blev medbjuden på småviltjakt. Sedan dess får fågeljakten dela Eva-Mias tid med jakten på hare, rådjur, räv, and och duva, och ibland även älg. Hon jagar med jaktlag i Sörmland och Uppland och har ett arrende som ingår i ett stort jaktvårdsområde i Malung.
Fortfarande står dock jakten med stående fågelhund i centrum. I Eva-Mias och Lasse Olanders hem på Hölö utanför Järna finns idag tre pointrar och en irländsk setter. Den yngste av pointrarna, gulvite Västan-Åns Spirou, är Eva-Mias och har under hösten samlat på sig tre förstapriser i unghundsklass på jaktprov. Det har renderat honom Mellansvenska Fågelhundsklubbens finaste vandringspris, Stringo's VP, en stor och vacker pokal som Eva-Mia stolt förevisar.
För att vara sörmlänningar ägnar sig Eva-Mia och Lasse dessutom åt en udda form av jakt ? de jagar kanin med iller. I en specialbyggd bur bakom huset i Hölö bor Sonja, 5, och Chip, 2, två illrar som hjälper Eva-Mia och Lasse med skyddsjakten i ett koloniområde i Södertälje.
- Vi går ut när det är spårsnö, så man ser under vilka stugor kaninerna gått in. Sen släpper vi in illrarna. Det är tätt under stugorna och svårt att komma åt, men med illrarna blir det en effektiv och rolig jakt. Ofta kommer kaninerna ut med väldig fart, då gäller det att vara beredd med bössan!
Döden fascinerar
Illrarna har även gjort sig nyttiga på andra sätt. För några år sedan fick de en kull, där två valpar var dödfödda. Eva-Mia målade av dem, och under hennes pensel fick de döda kropparna levande drag igen. För visst liknar illerungarna i målningen ?Illerungar? små barn, som tigger och ber om uppmärksamhet?
Hennes serie fågelkvinnor ? smalbenta varelser med kråkhuvud och klänning, stolta och bräckliga på samma gång ? tillkom på liknande sätt. De utvecklades ur en serie skisser av döda kråkor som hängde hemma på husväggen.
- Jag är fascinerad av döden, av vad som händer när livet lämnar kroppen. Någon sade att jag i varje målning försöker betvinga döden, kanske är det så, funderar Eva-Mia, som dock, åtminstone utanför jägarkretsar, inte gärna berättar att hon i sitt måleri ofta utgår ifrån döda djur.
Ibland tillhandahåller jaktbytet även själva materialet till hennes arbete. Strån ur pälsen, klor eller fjädrar kan vara integrerade i målningarna eller i ramarna på ett collageliknande sätt.
- Som jägare vill jag ta vara på så mycket som möjligt av djuret efter skottet. Att måla av ett avtaget huvud eller använda klor och fjädrar från en fågel är ett sätt att göra det på. Men det är inget jag tänker på under jakten. När jag jagar, så jagar jag.
Skogen nytt motiv
Ingen kan säga att hennes måleri är insmickrande. Trots det Eva-Mia Sjölin en av få konstnärer i Sverige som kan leva på sitt arbete. Hennes vackra och hemlighetsfulla djurbilder lockar köpare ? även om målningar som ?Djur? med målade blodstänk knappast tillhör de mest lättsålda, som konstnären själv konstaterar med ett skratt.
De senaste månaderna har Eva-Mia sökt sig till ett nytt motiv: skogen. Hittills har den känts lite som ett tabu, berättar hon, skogen är så speciell för jägaren. Nu hänger två skogsmålningar i ateljén i Södertälje, en tredje växer fram på staffliet; mörk, högstammig, med ett färgstarkt, lite mystiskt ljus som letar sig fram genom grenverket.
- I måleriet använder jag mina egna upplevelser från jakten. Ibland kommer folk fram och frågar mig om bilden föreställer en and, eller ett rådjur, eller något annat. Men det är okej med mig om betraktaren ser något annat än det jag ser. Alla får tolka mina målningar som de vill.
Text: Eliza Kajanus
Eva-Mias måleri avbildar inte, det antyder. Spelet mellan ljus och mörker, rött och svart, färg och form bildar tillsammans en spännande motivvärld på gränsen mellan liv och död. Här finns råbockshuvudet, avtaget vid styckningen, liggandes på slaktbänken. Eller den vita tuppen, målad kort efter att Eva-Mia själv nackade den. Blodet rinner ur den avhuggna halsen, men ögonen blänker fortfarande. Målningen ?Harjakt? lämnar inte heller betraktaren oberörd. Där har Eva-Mia fångat Jösse just när skottet träffar.
- Jakten är mitt största intresse vid sidan av konsten, förklarar Eva-Mia Sjölin. Den betyder så mycket för mig ? ro, eftertanke, aktivitet, gemenskap, spänning. Som konstnär vill jag måla sådant jag har ett personligt förhållningssätt till, annars är det ingen idé.
Började med ripjakt
Eva-Mia Sjölin är utbildad på Konsthögskolan och har flera större utställningar bakom sig, bl a i Wien i Österrike, i Landskrona och Vilhelmina och nu senast i januari i Nyköping. Hon har också gjort offentliga utsmyckningar i bl a bostadsområden, handels- och industridepartementet och Mariatorgets T-banestation i Stockholm.
Intresset för jakt vaknade när Eva-Mia som tonåring följde med sin pappa på ripjakt i fjällen. I tjugoårsåldern skaffade hon sin första egna jakthund, en gordonsetter, och ägnade de närmaste decennierna åt jakten över stående fågelhund.
I mitten av 1990-talet träffade hon fågelhundsmannen och jaktprovsdomaren Lasse Olander och blev medbjuden på småviltjakt. Sedan dess får fågeljakten dela Eva-Mias tid med jakten på hare, rådjur, räv, and och duva, och ibland även älg. Hon jagar med jaktlag i Sörmland och Uppland och har ett arrende som ingår i ett stort jaktvårdsområde i Malung.
Fortfarande står dock jakten med stående fågelhund i centrum. I Eva-Mias och Lasse Olanders hem på Hölö utanför Järna finns idag tre pointrar och en irländsk setter. Den yngste av pointrarna, gulvite Västan-Åns Spirou, är Eva-Mias och har under hösten samlat på sig tre förstapriser i unghundsklass på jaktprov. Det har renderat honom Mellansvenska Fågelhundsklubbens finaste vandringspris, Stringo's VP, en stor och vacker pokal som Eva-Mia stolt förevisar.
För att vara sörmlänningar ägnar sig Eva-Mia och Lasse dessutom åt en udda form av jakt ? de jagar kanin med iller. I en specialbyggd bur bakom huset i Hölö bor Sonja, 5, och Chip, 2, två illrar som hjälper Eva-Mia och Lasse med skyddsjakten i ett koloniområde i Södertälje.
- Vi går ut när det är spårsnö, så man ser under vilka stugor kaninerna gått in. Sen släpper vi in illrarna. Det är tätt under stugorna och svårt att komma åt, men med illrarna blir det en effektiv och rolig jakt. Ofta kommer kaninerna ut med väldig fart, då gäller det att vara beredd med bössan!
Döden fascinerar
Illrarna har även gjort sig nyttiga på andra sätt. För några år sedan fick de en kull, där två valpar var dödfödda. Eva-Mia målade av dem, och under hennes pensel fick de döda kropparna levande drag igen. För visst liknar illerungarna i målningen ?Illerungar? små barn, som tigger och ber om uppmärksamhet?
Hennes serie fågelkvinnor ? smalbenta varelser med kråkhuvud och klänning, stolta och bräckliga på samma gång ? tillkom på liknande sätt. De utvecklades ur en serie skisser av döda kråkor som hängde hemma på husväggen.
- Jag är fascinerad av döden, av vad som händer när livet lämnar kroppen. Någon sade att jag i varje målning försöker betvinga döden, kanske är det så, funderar Eva-Mia, som dock, åtminstone utanför jägarkretsar, inte gärna berättar att hon i sitt måleri ofta utgår ifrån döda djur.
Ibland tillhandahåller jaktbytet även själva materialet till hennes arbete. Strån ur pälsen, klor eller fjädrar kan vara integrerade i målningarna eller i ramarna på ett collageliknande sätt.
- Som jägare vill jag ta vara på så mycket som möjligt av djuret efter skottet. Att måla av ett avtaget huvud eller använda klor och fjädrar från en fågel är ett sätt att göra det på. Men det är inget jag tänker på under jakten. När jag jagar, så jagar jag.
Skogen nytt motiv
Ingen kan säga att hennes måleri är insmickrande. Trots det Eva-Mia Sjölin en av få konstnärer i Sverige som kan leva på sitt arbete. Hennes vackra och hemlighetsfulla djurbilder lockar köpare ? även om målningar som ?Djur? med målade blodstänk knappast tillhör de mest lättsålda, som konstnären själv konstaterar med ett skratt.
De senaste månaderna har Eva-Mia sökt sig till ett nytt motiv: skogen. Hittills har den känts lite som ett tabu, berättar hon, skogen är så speciell för jägaren. Nu hänger två skogsmålningar i ateljén i Södertälje, en tredje växer fram på staffliet; mörk, högstammig, med ett färgstarkt, lite mystiskt ljus som letar sig fram genom grenverket.
- I måleriet använder jag mina egna upplevelser från jakten. Ibland kommer folk fram och frågar mig om bilden föreställer en and, eller ett rådjur, eller något annat. Men det är okej med mig om betraktaren ser något annat än det jag ser. Alla får tolka mina målningar som de vill.
Text: Eliza Kajanus