Wachtelhund - kortdrivare på frammarsch (Jakt & Jägare 5/07)
Den driver rådjur, hjort och älg och har viltskärpa nog för att vara effektiv på gris. Lägg därtill ett stort spårintresse och goda apportanlag framför allt i vatten. En ultimat jakthund? Allt fler tycks anse det. Wachtelhundens popularitet ökar för varje år.
I en tid när många jakthundsraser minskar i antal utgör wachtelhunden, tillsammans med bl a tysk jaktterrier, ett lysande undantag. Registreringssiffrorna har närapå tredubblats de senaste tio åren. Wachtelhunden är idag den femte största jakthundsrasen i Sverige. Rasen är som många kontintentala jakthundar en generalist. Den används som kortdrivare, apportör och eftersökshund och kan också fungera som stöthund på sjöfågeljakten. Dess drevsätt skapar många skottchanser i vilttäta såter - en eftertraktad egenskap idag när allt, även jakten, ska gå fort. Också viltstammarnas utveckling spelar en roll för wachtelboomen. Wachtelhunden anses vara utmärkt på gris, vilket placerar den högt på många jägares önskelista. Med sitt arbetssätt relativt nära föraren är den dessutom inte lika utsatt för vargangrepp som de mer stordrivande hundarna. Wachtelhunden passar helt enkelt väl in i både jaktens och jägarnas förändrade förutsättningar.
Ingen "vaktelhund"
Namnet till trots har wachtelhunden aldrig varit avsedd som någon vaktelhund. Den avlades fram i Tyskland i slutet av 1800-talet med bl a långhårig vorsteh, münsterländer och spaniels som grund. Syftet var att skapa en hund för klövviltjakten. Till Sverige kom wachtelhunden på 1930-talet. De första årtiondena förde rasen en ganska blygsam tillvaro i vårt land. Den stora förändringen kom med 1980-talets rådjursexplosion. Behovet av en hundtyp för snabbare jakt gjorde att wachtelhunden började öka i antal. Sedan 1992 prövas wachtelhunden vid speciella wachtelhundsprov i Sverige. I högsta klassen, öppen klass, ska hunden bl a visa ett bra skogssök och driva vilt i minst två minuter. Hundarna prövas även vid apport på land och i vatten samt i spårarbete. Sedan några år tillbaka anordnas dessutom speciella vildsvinsprov. De flesta wachtelhundarna finns idag i Syd- och Mellansverige och jagar rådjur, älg, hjort och vildsvin. Rasen ingår även ofta i rasblandningar med älghundar för att få fram s k grishundar som både driver och ställer vildsvin med skall.
Utpräglad kortdrivare
Sina mångkampartalanger till trots visar wachtelhunden sin verkliga styrka i skogen. Den är en utpräglad kortdrivare, framavlad för att prestera korta drev och effektiv jakt. Söket hos en wachtelhund är viktigt. Det ska vara självständigt och anpassat till såtens storlek. När hunden finner färska slag börjar den driva med skall. Drevtiden varierar mellan några minuter och en kvart, ibland upp till en halvtimme. Hur länge hunden driver beror på drevdjurets beteende och såtens storlek, men också på hur hunden jagats in. En kortdrivare ska aldrig följa med drevdjuret på långskjuts ut ur marken. I kontakt med vildsvin är wachteln vanligen modig, lagom skarp, smidig och snabb, även om för djärva hundar - och förare - finns. Rasen är i allmänhet bra på att spränga vildsvinen och driva dem mot skyttarna. Ståndskall får betraktas som bonus. Wachteln har också stort spårintresse och viltskärpa, vilket gör den lämplig att både söka och avfånga skadat vilt. Den gillar att simma och blir med rätt träning en duglig apportör på sjöfågeljakten. Men räkna med mer arbete än hos rena apporterande raser.
Matchar inte specialisten
Rasens svaghet är densamma som dess styrka: bredden. En wachtel kan aldrig matcha spårnoggrannheten hos en drever, förmågan att memorera nedslagsplatser hos en labrador eller den bayerska viltspårhundens goda näsa. Den duger till allt men är inte bäst på något, som någon uttryckte det. I gengäld klarar sig wachtelägaren med en hund istället för en rad specialister. Som wachtelspekulant bör man vara uppmärksam på några saker. Individer som skallar sämre finns, liksom de vars sök är för trångt. Om du tvivlar - be att få jaga med föräldradjuren innan du bestämmer dig. Tänk också på hälsan. Rasens största problem är felutvecklade höftleder, höftledsdysplasi (hd). I mitten av 1980-talet drabbades nära hälften av hundarna. Idag har andelen sjunkit till runt 15 procent. Hundar med hd får inte användas i aveln. Inom wachtel förekommer även hudproblem som klåda, håravfall och eksem. Fråga uppfödaren om föräldradjuren visat några symptom. Enligt rasklubben är wachteluppfödarna seriösa. Men i raser där efterfrågan är större än tillgången finns alltid risken för mindre nogräknade valpförsäljare.
Vänlig och stabil
Mentalt är wachtelhunden en vaken, vänlig, stabil och anpassningsbar hund. Den mår bäst av att leva tillsammans med sin familj. Man ska dock inte låta lura sig av dess charmiga, brunlockiga uppsyn. Enligt ett tyskt ordspråk "utnyttjar wachtelhunden hänsynslöst sin herres alla fel". Ett vanligt sådant är att jaga för tidigt med hunden. Wachteln har stor jaktlust och kan utan ordentlig grunddressyr bli för självständig. En kortdrivares kanske viktigaste egenskap är att alltid återvända till sin förare när drevet är slut. Ett bra råd är därför att ta det lugnt med jakten den första säsongen och istället ägna tiden åt att träna kontakt och inkallning. Då är chanserna goda att wachteln lär sig att anpassa sök och drevlängd till storleken på just din mark.
Ingen "vaktelhund"
Namnet till trots har wachtelhunden aldrig varit avsedd som någon vaktelhund. Den avlades fram i Tyskland i slutet av 1800-talet med bl a långhårig vorsteh, münsterländer och spaniels som grund. Syftet var att skapa en hund för klövviltjakten. Till Sverige kom wachtelhunden på 1930-talet. De första årtiondena förde rasen en ganska blygsam tillvaro i vårt land. Den stora förändringen kom med 1980-talets rådjursexplosion. Behovet av en hundtyp för snabbare jakt gjorde att wachtelhunden började öka i antal. Sedan 1992 prövas wachtelhunden vid speciella wachtelhundsprov i Sverige. I högsta klassen, öppen klass, ska hunden bl a visa ett bra skogssök och driva vilt i minst två minuter. Hundarna prövas även vid apport på land och i vatten samt i spårarbete. Sedan några år tillbaka anordnas dessutom speciella vildsvinsprov. De flesta wachtelhundarna finns idag i Syd- och Mellansverige och jagar rådjur, älg, hjort och vildsvin. Rasen ingår även ofta i rasblandningar med älghundar för att få fram s k grishundar som både driver och ställer vildsvin med skall.
Utpräglad kortdrivare
Sina mångkampartalanger till trots visar wachtelhunden sin verkliga styrka i skogen. Den är en utpräglad kortdrivare, framavlad för att prestera korta drev och effektiv jakt. Söket hos en wachtelhund är viktigt. Det ska vara självständigt och anpassat till såtens storlek. När hunden finner färska slag börjar den driva med skall. Drevtiden varierar mellan några minuter och en kvart, ibland upp till en halvtimme. Hur länge hunden driver beror på drevdjurets beteende och såtens storlek, men också på hur hunden jagats in. En kortdrivare ska aldrig följa med drevdjuret på långskjuts ut ur marken. I kontakt med vildsvin är wachteln vanligen modig, lagom skarp, smidig och snabb, även om för djärva hundar - och förare - finns. Rasen är i allmänhet bra på att spränga vildsvinen och driva dem mot skyttarna. Ståndskall får betraktas som bonus. Wachteln har också stort spårintresse och viltskärpa, vilket gör den lämplig att både söka och avfånga skadat vilt. Den gillar att simma och blir med rätt träning en duglig apportör på sjöfågeljakten. Men räkna med mer arbete än hos rena apporterande raser.
Matchar inte specialisten
Rasens svaghet är densamma som dess styrka: bredden. En wachtel kan aldrig matcha spårnoggrannheten hos en drever, förmågan att memorera nedslagsplatser hos en labrador eller den bayerska viltspårhundens goda näsa. Den duger till allt men är inte bäst på något, som någon uttryckte det. I gengäld klarar sig wachtelägaren med en hund istället för en rad specialister. Som wachtelspekulant bör man vara uppmärksam på några saker. Individer som skallar sämre finns, liksom de vars sök är för trångt. Om du tvivlar - be att få jaga med föräldradjuren innan du bestämmer dig. Tänk också på hälsan. Rasens största problem är felutvecklade höftleder, höftledsdysplasi (hd). I mitten av 1980-talet drabbades nära hälften av hundarna. Idag har andelen sjunkit till runt 15 procent. Hundar med hd får inte användas i aveln. Inom wachtel förekommer även hudproblem som klåda, håravfall och eksem. Fråga uppfödaren om föräldradjuren visat några symptom. Enligt rasklubben är wachteluppfödarna seriösa. Men i raser där efterfrågan är större än tillgången finns alltid risken för mindre nogräknade valpförsäljare.
Vänlig och stabil
Mentalt är wachtelhunden en vaken, vänlig, stabil och anpassningsbar hund. Den mår bäst av att leva tillsammans med sin familj. Man ska dock inte låta lura sig av dess charmiga, brunlockiga uppsyn. Enligt ett tyskt ordspråk "utnyttjar wachtelhunden hänsynslöst sin herres alla fel". Ett vanligt sådant är att jaga för tidigt med hunden. Wachteln har stor jaktlust och kan utan ordentlig grunddressyr bli för självständig. En kortdrivares kanske viktigaste egenskap är att alltid återvända till sin förare när drevet är slut. Ett bra råd är därför att ta det lugnt med jakten den första säsongen och istället ägna tiden åt att träna kontakt och inkallning. Då är chanserna goda att wachteln lär sig att anpassa sök och drevlängd till storleken på just din mark.