Sängar, pengar & valpköpare - skäl att inte föda upp hundar (Hundsport Special 2/06)
Som liten drömde jag om att bli hunduppfödare. Om långa, glamorösa hundnamn, stamtavlor fyllda med championtitlar och underbara, ulliga valpar. Ett litet steg har jag tagit på vägen: Jag har skaffat kennelnamn. Längre hoppas jag att jag aldrig kommer.
Efter mitt senaste valpköp har jag nämligen insett en sak: jag vill inte ha valpköpare som jag själv! Som utan hänsyn till dag eller tidpunkt kastar sig på telefonen och ringer uppfödaren för att dela med sig av Den Fantastiska Valpens alla bedrifter.
- Tänk, hon är en riktig utställningsstjärna. Igår fick hon hp på en drive-in utställning! Vill du höra kritiken?
Eller:
- Hon är ett riktigt dressyrgeni. Nästa år ska vi starta i lydnadsklass 1. Du kommer väl och tittar?
Jag vill inte ha valpköpare som fotar allt valpen har för sig och utan minsta tvekan skickar iväg bilder på tiotals megabyte så att uppfödarens mailbox kollapsar. Som ringer för att gratta uppfödaren på dennes 50-årsdag och sådär i förbifarten råkar berätta om den egna hundens alla förehavanden.
I sådär en timme eller så.
För även om jag uppskattar att folk kommer ihåg min födelsedag, så lär jag efter några kullar med en eller flera valpköpare av mitt slag lätt komma upp i en åtta-tio timmars gratulationssamtal på en och samma dag. Det känns som lite för mycket även för någon som gillar att bli uppvaktad.
Jag är inte heller beredd att vidareutbilda mig till veterinär, domare, hundinstruktör och expert på allt som rör hundar så där i största allmänhet, för att inte tala om psykolog (för människor), barnuppfostrare, äktenskapsrådgivare och karriärcoach, för att kunna bemöta alla frågor den här typen av valpköpare har.
För visst är väl uppfödaren som Gud, som sitter inne med svaren på frågan om livet, universum och allting?
Sen är det det där med antalet hundar. Hittills i min hundägarkarriär är det jag själv som avgjort antalet hundar jag äger. Ibland har det varit en, ibland två, ibland tre. Inte sådär överdrivet många kanske jämfört med denna tidnings läsare, men avgjort alldeles för många i omgivningens ögon. I synnerhet om det handlar om en halvstor ras som setter och man bor i storstad, där trenden idag går mot allt mindre hundar (iklädda designerkläder) som allt mer bärs omkring av sina ägare.
- Har du kennel? brukar folk misstänksamt fråga när de möter mig med mitt svartvitprickiga virrvarr av studsande settrar på promenaden.
- Nej, jag har bara många hundar, brukar jag svara.
Och det slår aldrig fel. De ser lättade ut. Som att de tänkte: "Jaha, hon är alltså en smula galen, men inte SÅ galen, tack och lov."
Men vad folk än må tycka och tänka så har antalet hundar i min ägo hittills alltid varit mitt eget val.
Det är det inte om man är hunduppfödare.
De uppfödare jag känner har nämligen ganska snabbt gått från ett i början modest hundinnehav bestående av en tik till en sådär sju, åtta hundar. Deras bestånd har ökat med minst en hund, ibland till och med två, för varje kull.
Det har varit "valpen som lämnades tillbaka på grund av en hastigt uppkommen ´allergi´". Eller "valpen som kom tillbaka eftersom ägaren plötsligt ´bytte jobb´ och det är ju så synd om valpen om den måste vara på hunddagis", eller "valpen som visade sig vara fransysk och kroksvansad, och som av den anledningen fick bli kvar på kenneln". För att inte tala om "valpen som helt enkelt var ´för bra´ för köparen den hade hamnat hos och som därför lämnades tillbaka".
Plus naturligtvis den eller i förekommande fall de valpar som uppfödaren själv behöll som nästa generations avelshundar.
Vem som helst med elementära kunskaper i matematik kan ju räkna ut hur mitt hundinnehav skulle se ut efter fyra-fem kullar.
De kommentarerna vill jag helst inte utsätta mig för.
Ja, inte platsen i sängen heller som skulle vara resultatet av en sådan tillökning.
Eller rättare: bristen på plats.
Jag tillhör nämligen den skara hundägare som gillar att dela även natten med mina fyrfota familjemedlemmar. Inte för inte har maken alldeles nyligen breddat dubbelsängen från vanliga, hederliga 1,80 till närmare tre meter. Så att settrarna slipper trycka ihop sig vid fotändan och istället bekvämt kan sträcka ut sig i sin fulla längd. Vi med för övrigt.
Hur bred behöver sängen bli för att rymma de där sju-åtta nya familjemedlemmarna ett kennelinnehav skulle medföra vågar jag inte ens tänka på. Sju meter?
Då får vi ställa den i trädgården.
Men det som bromsar mig mest av allt är tanken på hur jag skulle klara av att sälja valparna. Det måste vara som att gifta bort sina barn, fast ännu värre. För med barnen kan man ju, trots allt, skylla på att de själva måste få göra sina val. Det kan man inte med valpar. Där är det ju liksom jag själv som blir tvungen att välja åt dem - ett område, där mina hönsmammetendenser säkerligen skulle svälla till närmast bibliska proportioner.
Ohämmat skulle jag hänge mig åt korsförhör, påhejad av tanken att valparna, i motsats till barnen, ju knappast lär skämmas för mig.
Förstår de här valpspekulanterna verkligen vad en hund av den här rasen kräver? Talar de verkligen sanning när de säger att de ska motionera den i minst två timmar varje dag - även i snålblåst och regn? Kommer de verkligen att vara snälla mot valpen? Fostra den insiktsfullt? Satsa på dess talang? Är de tillräckligt motiverade att träna med den varje dag, lära den att stå fint i utställningssyfte, komma på inkallning och att inte dra i kopplet? Läsa alla böcker jag rekommenderar, skriva träningsdagbok och komma på valpträffarna? Och ve och fasa: klippa dess klor - utan att skada pulpan?
Och så vidare.
Å andra sidan kanske detta är ett önsketänkande. Det kunde ju bli så att man sitter där ett gäng busiga, leveransklara åttaveckorsvalpar men inte en enda köpare. Vad gör man då? Tar en kurs i marknadsföring? Trugar dem på sina vänner? Ber mamma ta några "bara ett litet tag"? Ringer TV3 och föreslår den nya dokusåpan "Valpköparen"?
Eller....behåller dem?
Det skulle ge uttrycket "Jag har många hundar" en helt ny innebörd.
Skulle till äventyrs inte alla de här skälen räcka för att avhålla mig från uppfödarskapet så finns ett riktigt trumfkort kvar.
Jag har inte råd.
Redan idag spenderar familjen alla pengar som blir över på att åka runt och tävla med hundarna på jaktprov, utställningar och lydnadsprov. Pengar som en mer normalt funtad person skulle investerat i bad, solsken och sena nätter på ett lyxigt hotell i Thailand, istället för i regn, slask och tidiga morgnar på ett obskyrt vandrarhem på vischan.
Men då talar vi faktiskt bara om två hundar, som tävlas lite då och då för nöjes skull. Inte om en rad avelshundar som tävlas varje helg för de nödvändiga meriternas skull, utan vilka det blir omöjligt att attrahera de nödvändiga valpköparna.
Undrar vad de valparna skulle behöva kosta för att det hela skulle löna sig? 25 000 per styck? Nu är ju mina hundar givetvis ovanligt trevliga och duktiga men det kanske ändå blir svårt att sälja en engelsk setter för det priset.
Nej, jag håller mig hellre till ett liv som helt vanlig hundägare. Vars säng får plats i sovrummet och som har råd att gå på bio emellanåt.
Inte minst vill jag ha möjligheten kvar att ringa min uppfödare ibland, istället för att behöva vara den som vet alla svaren.
Text: Eliza Kajanus
Frilansjournalist och helt vanlig hundägare till engelska settrarna Dunvindens Ita och Ödebygdens F Pigalle.
- Tänk, hon är en riktig utställningsstjärna. Igår fick hon hp på en drive-in utställning! Vill du höra kritiken?
Eller:
- Hon är ett riktigt dressyrgeni. Nästa år ska vi starta i lydnadsklass 1. Du kommer väl och tittar?
Jag vill inte ha valpköpare som fotar allt valpen har för sig och utan minsta tvekan skickar iväg bilder på tiotals megabyte så att uppfödarens mailbox kollapsar. Som ringer för att gratta uppfödaren på dennes 50-årsdag och sådär i förbifarten råkar berätta om den egna hundens alla förehavanden.
I sådär en timme eller så.
För även om jag uppskattar att folk kommer ihåg min födelsedag, så lär jag efter några kullar med en eller flera valpköpare av mitt slag lätt komma upp i en åtta-tio timmars gratulationssamtal på en och samma dag. Det känns som lite för mycket även för någon som gillar att bli uppvaktad.
Jag är inte heller beredd att vidareutbilda mig till veterinär, domare, hundinstruktör och expert på allt som rör hundar så där i största allmänhet, för att inte tala om psykolog (för människor), barnuppfostrare, äktenskapsrådgivare och karriärcoach, för att kunna bemöta alla frågor den här typen av valpköpare har.
För visst är väl uppfödaren som Gud, som sitter inne med svaren på frågan om livet, universum och allting?
Sen är det det där med antalet hundar. Hittills i min hundägarkarriär är det jag själv som avgjort antalet hundar jag äger. Ibland har det varit en, ibland två, ibland tre. Inte sådär överdrivet många kanske jämfört med denna tidnings läsare, men avgjort alldeles för många i omgivningens ögon. I synnerhet om det handlar om en halvstor ras som setter och man bor i storstad, där trenden idag går mot allt mindre hundar (iklädda designerkläder) som allt mer bärs omkring av sina ägare.
- Har du kennel? brukar folk misstänksamt fråga när de möter mig med mitt svartvitprickiga virrvarr av studsande settrar på promenaden.
- Nej, jag har bara många hundar, brukar jag svara.
Och det slår aldrig fel. De ser lättade ut. Som att de tänkte: "Jaha, hon är alltså en smula galen, men inte SÅ galen, tack och lov."
Men vad folk än må tycka och tänka så har antalet hundar i min ägo hittills alltid varit mitt eget val.
Det är det inte om man är hunduppfödare.
De uppfödare jag känner har nämligen ganska snabbt gått från ett i början modest hundinnehav bestående av en tik till en sådär sju, åtta hundar. Deras bestånd har ökat med minst en hund, ibland till och med två, för varje kull.
Det har varit "valpen som lämnades tillbaka på grund av en hastigt uppkommen ´allergi´". Eller "valpen som kom tillbaka eftersom ägaren plötsligt ´bytte jobb´ och det är ju så synd om valpen om den måste vara på hunddagis", eller "valpen som visade sig vara fransysk och kroksvansad, och som av den anledningen fick bli kvar på kenneln". För att inte tala om "valpen som helt enkelt var ´för bra´ för köparen den hade hamnat hos och som därför lämnades tillbaka".
Plus naturligtvis den eller i förekommande fall de valpar som uppfödaren själv behöll som nästa generations avelshundar.
Vem som helst med elementära kunskaper i matematik kan ju räkna ut hur mitt hundinnehav skulle se ut efter fyra-fem kullar.
De kommentarerna vill jag helst inte utsätta mig för.
Ja, inte platsen i sängen heller som skulle vara resultatet av en sådan tillökning.
Eller rättare: bristen på plats.
Jag tillhör nämligen den skara hundägare som gillar att dela även natten med mina fyrfota familjemedlemmar. Inte för inte har maken alldeles nyligen breddat dubbelsängen från vanliga, hederliga 1,80 till närmare tre meter. Så att settrarna slipper trycka ihop sig vid fotändan och istället bekvämt kan sträcka ut sig i sin fulla längd. Vi med för övrigt.
Hur bred behöver sängen bli för att rymma de där sju-åtta nya familjemedlemmarna ett kennelinnehav skulle medföra vågar jag inte ens tänka på. Sju meter?
Då får vi ställa den i trädgården.
Men det som bromsar mig mest av allt är tanken på hur jag skulle klara av att sälja valparna. Det måste vara som att gifta bort sina barn, fast ännu värre. För med barnen kan man ju, trots allt, skylla på att de själva måste få göra sina val. Det kan man inte med valpar. Där är det ju liksom jag själv som blir tvungen att välja åt dem - ett område, där mina hönsmammetendenser säkerligen skulle svälla till närmast bibliska proportioner.
Ohämmat skulle jag hänge mig åt korsförhör, påhejad av tanken att valparna, i motsats till barnen, ju knappast lär skämmas för mig.
Förstår de här valpspekulanterna verkligen vad en hund av den här rasen kräver? Talar de verkligen sanning när de säger att de ska motionera den i minst två timmar varje dag - även i snålblåst och regn? Kommer de verkligen att vara snälla mot valpen? Fostra den insiktsfullt? Satsa på dess talang? Är de tillräckligt motiverade att träna med den varje dag, lära den att stå fint i utställningssyfte, komma på inkallning och att inte dra i kopplet? Läsa alla böcker jag rekommenderar, skriva träningsdagbok och komma på valpträffarna? Och ve och fasa: klippa dess klor - utan att skada pulpan?
Och så vidare.
Å andra sidan kanske detta är ett önsketänkande. Det kunde ju bli så att man sitter där ett gäng busiga, leveransklara åttaveckorsvalpar men inte en enda köpare. Vad gör man då? Tar en kurs i marknadsföring? Trugar dem på sina vänner? Ber mamma ta några "bara ett litet tag"? Ringer TV3 och föreslår den nya dokusåpan "Valpköparen"?
Eller....behåller dem?
Det skulle ge uttrycket "Jag har många hundar" en helt ny innebörd.
Skulle till äventyrs inte alla de här skälen räcka för att avhålla mig från uppfödarskapet så finns ett riktigt trumfkort kvar.
Jag har inte råd.
Redan idag spenderar familjen alla pengar som blir över på att åka runt och tävla med hundarna på jaktprov, utställningar och lydnadsprov. Pengar som en mer normalt funtad person skulle investerat i bad, solsken och sena nätter på ett lyxigt hotell i Thailand, istället för i regn, slask och tidiga morgnar på ett obskyrt vandrarhem på vischan.
Men då talar vi faktiskt bara om två hundar, som tävlas lite då och då för nöjes skull. Inte om en rad avelshundar som tävlas varje helg för de nödvändiga meriternas skull, utan vilka det blir omöjligt att attrahera de nödvändiga valpköparna.
Undrar vad de valparna skulle behöva kosta för att det hela skulle löna sig? 25 000 per styck? Nu är ju mina hundar givetvis ovanligt trevliga och duktiga men det kanske ändå blir svårt att sälja en engelsk setter för det priset.
Nej, jag håller mig hellre till ett liv som helt vanlig hundägare. Vars säng får plats i sovrummet och som har råd att gå på bio emellanåt.
Inte minst vill jag ha möjligheten kvar att ringa min uppfödare ibland, istället för att behöva vara den som vet alla svaren.
Text: Eliza Kajanus
Frilansjournalist och helt vanlig hundägare till engelska settrarna Dunvindens Ita och Ödebygdens F Pigalle.