Tema: Artificiell insemination (Hundsport Special 3/06)
Knappt en procent av alla valpkullar som föds i Sverige är resultatet av en artificiell insemination, AI. Sverige har striktare regler kring AI än de flesta andra länder, men för den som har goda skäl kan en konstgjord befruktning vara ett alternativ till en naturlig parning.
Artificiell insemination innebär att en tik befruktas genom att spermierna samlas manuellt från hanhunden och förs in i tiken med människans hjälp. Den första vetenskapligt kända inseminationen på hund gjordes i Italien på 1780-talet, men först 200 år senare tog verksamheten fart i Sverige.
En artificiell insemination gör det möjligt att bredda avelsbasen genom att använda hanhundar som i annat fall inte skulle vara tillgängliga ? till exempel för att de bor långt bort, inte längre är i livet eller på grund av skador inte klarar av en naturlig parning.
Men att inte para på naturlig väg är också omdebatterat. Kritikerna menar att AI i vissa raser gör det möjligt att avla på hundar med så extrem kroppsbyggnad att de inte kan föröka sig på naturlig väg och att AI döljer att vissa hundar har svag könsdrift. Oro finns även för att tekniken möjliggör matadoravel.
De flesta länder har därför någon form av regler för hur artificiell insemination får användas. I Sverige regleras verksamheten av Jordbruksverkets (SJV:s) föreskrifter och SKK:s etiska normer, som kräver särskilda skäl för att motivera en AI. (Se faktaruta om reglerna). Enligt SJV:s föreskrifter ska alla inseminationer och spermasamlingar som görs på svenska hundar rapporteras till SJV. SKK har i en överenskommelse med SJV tagit på sig att årligen göra en sammanställning över utförda inseminationer.
Anne-Sofie Lagerstedt, professor i kirurgi och SKK:s ansvarige veterinär för AI-verksamheten, ansvarar bland annat för att dessa sammanställningar utförs. Hennes statistik för åren 2000-2004 visar att antalet inseminationer på svenska tikar legat mellan 140 och 184 per år. Därtill kommer svenska tikar som inseminerats i våra nordiska grannländer, runt 15 stycken per år, en siffra som i realiteten kan vara högre. Många tikägare väljer att inseminera i Norge, som har gott rykte i dessa sammanhang, men där rapporteras inte AI på samma sätt som här.
Totalt sett inseminerades 900 svenska tikar under åren 2000-2004. Av dessa valpade 458 stycken eller nästan exakt hälften (51 procent). Det motsvarar 0,9 procent av de totalt 52 916 kullar som registrerades i Sverige under samma tid. Samma nivåer gällde i början av 1990-talet.
- Många tror att inseminationerna ökar i Sverige, men så är det inte, konstaterar Anne-Sofie Lagerstedt. Det handlar om mycket få hundar totalt sett och därför finns ingen anledning att oroa sig över omfattningen av AI i Sverige.
Var fjärde AI en spermaimport
Av vilka skäl väljer då svenska uppfödare att inseminera? Ja, den största enskilda orsaken var spermaimport, som står för en fjärdedel av alla fallen 2000-2004. De flesta importerna kommer från USA. Andra länder är t ex England, Frankrike, Holland, Australien, Belgien och Irland.
Vanliga anledningar var också att hanen var avliden eller för gammal för en naturlig parning (14 procent) eller att tiken eller hanen var skadade (elva procent), t ex hade ont i ryggen, led av vattensvans eller var skadad på något annat sätt som gjorde en naturlig parning omöjlig. Ingen av skadorna berodde på ärftliga faktorer, poängterar Anne-Sofie Lagerstedt. I ett fåtal fall var någon av hundarna sjuk, vanligen i herpes, och AI valdes för att undvika smittspridning.
Långt avstånd mellan tik och hane angavs relativt sällan, bara sex procent av inseminationerna gjordes av det skälet. Oftast fanns tiken här hemma och hanen i något ett annat EU-land, i Norden eller i andra änden av Sverige. Agneta Forsgren är AI-veterinär i Lögdeå utanför Umeå och många av hennes inseminationer och spermasamlingar görs av detta skäl.
- Sverige är ett långt land, konstaterar hon. Jag tycker inte att hundägare är ovilliga att resa långt. Tvärtom upplever jag att många idag när man kan rabiesvaccinera reser mer än förr, och då även ut i Europa. Men alla kanske inte kan avsätta en vecka för en parningsresa. Då är AI ett sätt att ändå kunna använda det blod man är intresserad av.
Sammantaget utgjorde de ovannämnda fallen, där hanen av olika skäl inte var tillgänglig för en naturlig parning, 60 procent av det totala antalet inseminationer under åren 2000-2004.
Misslyckad parning vanlig orsak
Den näst vanligaste orsaken till AI var att den naturliga parningen misslyckats, trots att både tiken och hanen var parningsvilliga. Var sjätte parning (17 procent) gjordes av detta skäl.
- Många rapporter beskriver att hanhunden varit för ivrig, eller så har han försökt men ändå inte fått till en ordentlig parning eller hängning, berättar Anne-Sofie Lagerstedt. Ofta har någon eller båda hundarna varit oerfarna. En annan vanlig orsak är att man försökt para tiken för tidigt. Tiken ställer upp sig, men när hanen kliver på biter hon ifrån. När hon äntligen är på rätt dag har hon ledsnat på hanhunden eller så har han blivit rädd för henne.
- En annat skäl till AI var att tiken varit dominant och att hanen inte vågat para henne, trots att båda hundarna visat normal könsdrift. I många av dessa fall bodde tiken och hanen i samma hushåll.
Sammantaget utgjorde de ovannämnda fallen, där parningen av olika skäl misslyckats, drygt en fjärdedel av alla inseminationer 2000-2004.
I nio procent av inseminationerna angav uppfödarna att någon av hundarna, vanligen tiken, vägrat para sig. Skäl kan vara att någon av hundarna tidigare varit utsatt för en tvångsparning, att tiken varit på väg ut ur löpet eller att hanhunden varit för burdus. Föga förvånande har ingen angivit ?svag könsdrift? som orsak till parningsvägran.
De inseminationer som beror på att man försökt para på fel dag menar Anne-Sofie Lagerstedt hade kunnat undvikas, eftersom det är lätt ta ta reda på exakt när höglöpet infaller. (Se artikel intill).Samtidigt märker hon att allt fler tikägare lägger mindre tid på parningen än för några år sedan.
- Vissa tar ut bara någon eller några dagars semester för besöket hos hanhunden, och så är tiken inte i rätt fas när det är dags att åka hem igen. Då försöker de para ändå och så fungerar det inte.
Som helhet tycker hon dock att AI-verksamheten fungerar bra.
- De allra flesta inseminationer görs av väldigt bra skäl. Svenska veterinärer och uppfödare är i allmänhet mycket seriösa.
Hälften har ej haft kull
Enligt SKK:s etiska normer ska hanen och tiken ha visat naturlig reproduktionsförmåga för att komma ifråga för AI. Åren 2000-2004 utgjorde dock närmare hälften av tikarna (47 procent) och 20 procent av hanarna undantag från denna regel. Enligt Anne-Sofie Lagerstedt har det i de flesta fall trots detta varit motiverat att inseminera.
- Anledningarna hos förstagångshundarna är ungefär desamma som hos dem som redan haft en kull, t ex bristande erfarenhet eller att man parat fel i tiden. En del fall handlar också om numerärt små raser, där helt enkelt inga lämpliga hanar fanns att tillgå för naturlig parning.
Helena Rosenberg, SKK:s avelskonsulent, säger att SKK inte ser omfattningen av förstagångshundarna som något större problem och att man litar på de svenska AI-veterinärerna.
- Det rör sig om få hundar totalt sett. På en del registreringsansökningar framgår dessutom att hundarna parats naturligt efter inseminationen. Men om en kraftig ökning av antalet inseminationer skulle ses inom en ras, där man samtidigt kan ana att bristande könsdrift ligger bakom, måste SKK givetvis agera.
När sperma tas in från utlandet kan det ibland råda osäkerhet kring hanhundens reproduktionsförmåga, poängterar Anne-Sofie Lagerstedt, även om hanen har flera kullar bakom sig.
- Utomlands kan hanhundsägare ibland inte vilja riskera skador på sina hanhundar vid en naturlig parning. I vissa fall kan det betyda att man inte vet särskilt mycket om hanens könsdrift, trots att han är flitigt använd. Men att ta in nytt blod är ett beslut man som uppfödare måste leva med under lång tid. Därför är det viktigt att göra noggrann research innan man väljer sina avelsdjur.
En intressant fråga är hur många av förstagångshundarna som senare blivit parade på naturlig väg, eftersom frågetecknen kring den naturliga reproduktionsförmågan då skulle kunna rätas ut. De siffrorna var i skrivande stund inte klara men kommer att presenteras under hösten.
Mörkertal
Ser man till rasfördelningen bland de hundar som blivit inseminerade blir bilden synnerligen varierad. De 900 tikar som inseminerades under åren 2000-2004 tillhörde 143 olika raser. Det ger ett snitt på 1,3 insemineringar per ras och år. För några numerärt stora raser, t ex labrador och golden, är siffrorna högre, men det gäller även vid naturliga parningar. Vissa mindre raser noterar också högre siffror än snittet, enligt Anne-Sofie Lagerstedt för att man av hälsoskäl behöver ta in nytt blod eller för att avelsbasen i Sverige är liten.
Det gäller dock att komma ihåg att siffrorna ovan är de officiella. Det finns ett mörkertal, även om ingen vill erkänna det ? uppfödare som både samlar sperma och inseminerar hemma själva, trots att detta är enligt lag förbjudet och kan leda till uteslutning ur SKK.
- Hur många illegala inseminationer som görs går inte att säga, men klart är att de förekommer, säger Anne-Sofie Lagerstedt. Det gäller framför allt vissa raser som kraftigt avviker från ursprungshundens utseende och vilkas kroppsbyggnad försvårar naturliga parningar. Sedan har vi raser där många av hanarna är könssvaga, dvs inte tillräckligt intresserade av löptikar.
Catharina Linde Forsberg, professor i smådjursreproduktion vid SLU, har samma erfarenhet:
- Det finns raser där de flesta parningar under några år varit inseminationer. När SKK påtalat detta för uppfödarna har plötsligt året därpå knappt några AI rapporterats, men registreringssiffrorna har legat kvar på samma nivå. Då finns det skäl att misstänka att uppfödarna gör det själva.
Problemet med okontrollerade insemineringar är att man på sikt riskerar att förstärka vissa defekter hos rasen, framhåller Anne-Sofie Lagerstedt.
- Dessutom finns alltid risken för infektioner eller att man skadar tikens könsorgan.
Ej risk för matadoravel
Slutligen en utblick: hos kor och hästar är AI idag det vanligaste sättet att befrukta och urvalet hingstar och tjurar som används i aveln är relativt litet. I Sverige höjs ibland varnande röster att vi genom AI riskerar en liknande överanvändning av vissa hanhundar.
- Hos hund räcker ett ejakulat, till skillnad mot hingst och tjur, oftast bara till en inseminering, och det gör processen både krångligare och dyrare, säger Anne-Sofie Lagerstedt. Dessutom är verksamheten hos oss omgärdad med strikta regler. Någon ?massproduktion? av AI hos hund tror jag aldrig vi kommer att få se i Sverige.
Eliza Kajanus
Fotnot: Siffrorna för AI-verksamheten 2005 var vid pressläggning inte klara.
En artificiell insemination gör det möjligt att bredda avelsbasen genom att använda hanhundar som i annat fall inte skulle vara tillgängliga ? till exempel för att de bor långt bort, inte längre är i livet eller på grund av skador inte klarar av en naturlig parning.
Men att inte para på naturlig väg är också omdebatterat. Kritikerna menar att AI i vissa raser gör det möjligt att avla på hundar med så extrem kroppsbyggnad att de inte kan föröka sig på naturlig väg och att AI döljer att vissa hundar har svag könsdrift. Oro finns även för att tekniken möjliggör matadoravel.
De flesta länder har därför någon form av regler för hur artificiell insemination får användas. I Sverige regleras verksamheten av Jordbruksverkets (SJV:s) föreskrifter och SKK:s etiska normer, som kräver särskilda skäl för att motivera en AI. (Se faktaruta om reglerna). Enligt SJV:s föreskrifter ska alla inseminationer och spermasamlingar som görs på svenska hundar rapporteras till SJV. SKK har i en överenskommelse med SJV tagit på sig att årligen göra en sammanställning över utförda inseminationer.
Anne-Sofie Lagerstedt, professor i kirurgi och SKK:s ansvarige veterinär för AI-verksamheten, ansvarar bland annat för att dessa sammanställningar utförs. Hennes statistik för åren 2000-2004 visar att antalet inseminationer på svenska tikar legat mellan 140 och 184 per år. Därtill kommer svenska tikar som inseminerats i våra nordiska grannländer, runt 15 stycken per år, en siffra som i realiteten kan vara högre. Många tikägare väljer att inseminera i Norge, som har gott rykte i dessa sammanhang, men där rapporteras inte AI på samma sätt som här.
Totalt sett inseminerades 900 svenska tikar under åren 2000-2004. Av dessa valpade 458 stycken eller nästan exakt hälften (51 procent). Det motsvarar 0,9 procent av de totalt 52 916 kullar som registrerades i Sverige under samma tid. Samma nivåer gällde i början av 1990-talet.
- Många tror att inseminationerna ökar i Sverige, men så är det inte, konstaterar Anne-Sofie Lagerstedt. Det handlar om mycket få hundar totalt sett och därför finns ingen anledning att oroa sig över omfattningen av AI i Sverige.
Var fjärde AI en spermaimport
Av vilka skäl väljer då svenska uppfödare att inseminera? Ja, den största enskilda orsaken var spermaimport, som står för en fjärdedel av alla fallen 2000-2004. De flesta importerna kommer från USA. Andra länder är t ex England, Frankrike, Holland, Australien, Belgien och Irland.
Vanliga anledningar var också att hanen var avliden eller för gammal för en naturlig parning (14 procent) eller att tiken eller hanen var skadade (elva procent), t ex hade ont i ryggen, led av vattensvans eller var skadad på något annat sätt som gjorde en naturlig parning omöjlig. Ingen av skadorna berodde på ärftliga faktorer, poängterar Anne-Sofie Lagerstedt. I ett fåtal fall var någon av hundarna sjuk, vanligen i herpes, och AI valdes för att undvika smittspridning.
Långt avstånd mellan tik och hane angavs relativt sällan, bara sex procent av inseminationerna gjordes av det skälet. Oftast fanns tiken här hemma och hanen i något ett annat EU-land, i Norden eller i andra änden av Sverige. Agneta Forsgren är AI-veterinär i Lögdeå utanför Umeå och många av hennes inseminationer och spermasamlingar görs av detta skäl.
- Sverige är ett långt land, konstaterar hon. Jag tycker inte att hundägare är ovilliga att resa långt. Tvärtom upplever jag att många idag när man kan rabiesvaccinera reser mer än förr, och då även ut i Europa. Men alla kanske inte kan avsätta en vecka för en parningsresa. Då är AI ett sätt att ändå kunna använda det blod man är intresserad av.
Sammantaget utgjorde de ovannämnda fallen, där hanen av olika skäl inte var tillgänglig för en naturlig parning, 60 procent av det totala antalet inseminationer under åren 2000-2004.
Misslyckad parning vanlig orsak
Den näst vanligaste orsaken till AI var att den naturliga parningen misslyckats, trots att både tiken och hanen var parningsvilliga. Var sjätte parning (17 procent) gjordes av detta skäl.
- Många rapporter beskriver att hanhunden varit för ivrig, eller så har han försökt men ändå inte fått till en ordentlig parning eller hängning, berättar Anne-Sofie Lagerstedt. Ofta har någon eller båda hundarna varit oerfarna. En annan vanlig orsak är att man försökt para tiken för tidigt. Tiken ställer upp sig, men när hanen kliver på biter hon ifrån. När hon äntligen är på rätt dag har hon ledsnat på hanhunden eller så har han blivit rädd för henne.
- En annat skäl till AI var att tiken varit dominant och att hanen inte vågat para henne, trots att båda hundarna visat normal könsdrift. I många av dessa fall bodde tiken och hanen i samma hushåll.
Sammantaget utgjorde de ovannämnda fallen, där parningen av olika skäl misslyckats, drygt en fjärdedel av alla inseminationer 2000-2004.
I nio procent av inseminationerna angav uppfödarna att någon av hundarna, vanligen tiken, vägrat para sig. Skäl kan vara att någon av hundarna tidigare varit utsatt för en tvångsparning, att tiken varit på väg ut ur löpet eller att hanhunden varit för burdus. Föga förvånande har ingen angivit ?svag könsdrift? som orsak till parningsvägran.
De inseminationer som beror på att man försökt para på fel dag menar Anne-Sofie Lagerstedt hade kunnat undvikas, eftersom det är lätt ta ta reda på exakt när höglöpet infaller. (Se artikel intill).Samtidigt märker hon att allt fler tikägare lägger mindre tid på parningen än för några år sedan.
- Vissa tar ut bara någon eller några dagars semester för besöket hos hanhunden, och så är tiken inte i rätt fas när det är dags att åka hem igen. Då försöker de para ändå och så fungerar det inte.
Som helhet tycker hon dock att AI-verksamheten fungerar bra.
- De allra flesta inseminationer görs av väldigt bra skäl. Svenska veterinärer och uppfödare är i allmänhet mycket seriösa.
Hälften har ej haft kull
Enligt SKK:s etiska normer ska hanen och tiken ha visat naturlig reproduktionsförmåga för att komma ifråga för AI. Åren 2000-2004 utgjorde dock närmare hälften av tikarna (47 procent) och 20 procent av hanarna undantag från denna regel. Enligt Anne-Sofie Lagerstedt har det i de flesta fall trots detta varit motiverat att inseminera.
- Anledningarna hos förstagångshundarna är ungefär desamma som hos dem som redan haft en kull, t ex bristande erfarenhet eller att man parat fel i tiden. En del fall handlar också om numerärt små raser, där helt enkelt inga lämpliga hanar fanns att tillgå för naturlig parning.
Helena Rosenberg, SKK:s avelskonsulent, säger att SKK inte ser omfattningen av förstagångshundarna som något större problem och att man litar på de svenska AI-veterinärerna.
- Det rör sig om få hundar totalt sett. På en del registreringsansökningar framgår dessutom att hundarna parats naturligt efter inseminationen. Men om en kraftig ökning av antalet inseminationer skulle ses inom en ras, där man samtidigt kan ana att bristande könsdrift ligger bakom, måste SKK givetvis agera.
När sperma tas in från utlandet kan det ibland råda osäkerhet kring hanhundens reproduktionsförmåga, poängterar Anne-Sofie Lagerstedt, även om hanen har flera kullar bakom sig.
- Utomlands kan hanhundsägare ibland inte vilja riskera skador på sina hanhundar vid en naturlig parning. I vissa fall kan det betyda att man inte vet särskilt mycket om hanens könsdrift, trots att han är flitigt använd. Men att ta in nytt blod är ett beslut man som uppfödare måste leva med under lång tid. Därför är det viktigt att göra noggrann research innan man väljer sina avelsdjur.
En intressant fråga är hur många av förstagångshundarna som senare blivit parade på naturlig väg, eftersom frågetecknen kring den naturliga reproduktionsförmågan då skulle kunna rätas ut. De siffrorna var i skrivande stund inte klara men kommer att presenteras under hösten.
Mörkertal
Ser man till rasfördelningen bland de hundar som blivit inseminerade blir bilden synnerligen varierad. De 900 tikar som inseminerades under åren 2000-2004 tillhörde 143 olika raser. Det ger ett snitt på 1,3 insemineringar per ras och år. För några numerärt stora raser, t ex labrador och golden, är siffrorna högre, men det gäller även vid naturliga parningar. Vissa mindre raser noterar också högre siffror än snittet, enligt Anne-Sofie Lagerstedt för att man av hälsoskäl behöver ta in nytt blod eller för att avelsbasen i Sverige är liten.
Det gäller dock att komma ihåg att siffrorna ovan är de officiella. Det finns ett mörkertal, även om ingen vill erkänna det ? uppfödare som både samlar sperma och inseminerar hemma själva, trots att detta är enligt lag förbjudet och kan leda till uteslutning ur SKK.
- Hur många illegala inseminationer som görs går inte att säga, men klart är att de förekommer, säger Anne-Sofie Lagerstedt. Det gäller framför allt vissa raser som kraftigt avviker från ursprungshundens utseende och vilkas kroppsbyggnad försvårar naturliga parningar. Sedan har vi raser där många av hanarna är könssvaga, dvs inte tillräckligt intresserade av löptikar.
Catharina Linde Forsberg, professor i smådjursreproduktion vid SLU, har samma erfarenhet:
- Det finns raser där de flesta parningar under några år varit inseminationer. När SKK påtalat detta för uppfödarna har plötsligt året därpå knappt några AI rapporterats, men registreringssiffrorna har legat kvar på samma nivå. Då finns det skäl att misstänka att uppfödarna gör det själva.
Problemet med okontrollerade insemineringar är att man på sikt riskerar att förstärka vissa defekter hos rasen, framhåller Anne-Sofie Lagerstedt.
- Dessutom finns alltid risken för infektioner eller att man skadar tikens könsorgan.
Ej risk för matadoravel
Slutligen en utblick: hos kor och hästar är AI idag det vanligaste sättet att befrukta och urvalet hingstar och tjurar som används i aveln är relativt litet. I Sverige höjs ibland varnande röster att vi genom AI riskerar en liknande överanvändning av vissa hanhundar.
- Hos hund räcker ett ejakulat, till skillnad mot hingst och tjur, oftast bara till en inseminering, och det gör processen både krångligare och dyrare, säger Anne-Sofie Lagerstedt. Dessutom är verksamheten hos oss omgärdad med strikta regler. Någon ?massproduktion? av AI hos hund tror jag aldrig vi kommer att få se i Sverige.
Eliza Kajanus
Fotnot: Siffrorna för AI-verksamheten 2005 var vid pressläggning inte klara.