Att träna flera grenar (Canis 2/07)
Spår ena dagen, lydnad nästa. Agility på sommaren, jakt på hösten. Att träna och tävla flera grenar är roligt och ger variation för både hund och förare. Men det finns också möjliga fällor. Vi ska i några artiklar belysa för- och nackdelar med att ägna sig åt flera hundsporter parallellt. Först ut är spår & lydnad.
Inom idrottsvärlden väcker Carolina Klüft mycket beundran för att hon lyckas hålla hög nivå inom flera grenar. Även inom hundvärlden finns de som kör två, tre eller till och med fyra eller fem grenar. Men varför tränar man flera grenar? Går det att hålla samma nivå i alla grenarna, eller måste man prioritera vad man vill satsa på? Hur styr man hundens förväntningar rätt om grenarna innehåller moment som påminner om varandra? Och inte minst: hur får man tiden att räcka till?
Svaren på dessa frågor är antagligen lika många som hundarna och hundförarna själva. Canis har träffat fyra ekipage som "dubblerar" spår och tävlingslydnad för att få en inblick i hur flergrensträning kan se ut i praktiken.
Det är fyra ganska olika förare med olika bakgrund, olika typer av hundar och olika erfarenheter. För Ewa Svensson och Maria Ohlsson är briarden Gucci respektive groenendaelen Molly den första brukshunden. De har båda kommit en bit på väg och håller fortfarande på och lär sig.
Karin Ludvigsson valde en i sammanhanget udda ras, en dvärgschnauzer, men lyckades genom entusiasm och envishet nå lydnadschampionat och certpoäng i spår. Pia Brygård slutligen har matchat fram flera hundar till champion till bruks och lydnad. Hon har deltagit i VM för belgiska vallhundar och är dessutom domare i spår, sök och rapport samt i tävlingslydnad.
Spår och lydnad - en givande kombination
Varför kombinerar man då två grenar? Ja, först och främst för att det är roligt förstås. Men dubblerandet ger också fördelar. En självklar sådan är variation i träningen. I spåret ska hunden arbeta självständigt och använda en färdighet föraren inte kan bidra med, dvs luktsinnet. I lydnaden, vare sig det handlar om tävlings- eller brukslydnad, har föraren en mer aktiv roll. Han eller hon är den som styr hundens agerande medan hunden bidrar med sin förmåga att samarbeta.
Att kombinera dessa arbetssätt är utvecklande för både förare och hund, framhåller Pia Brygård. Hon körde spår, sök och lydnad med sin groenendal Ginza och tränar spår, sök och skydds med nuvarande tävlingshunden, schäfern Krutov.
- Att träna fler grenar ger hunden en bredare kunskapsbank, säger Pia. Ju mer den får lära sig, desto mer intitiativrik blir den och desto bättre självförtroende får den. Det gäller speciellt för grenar som bygger på hundens egen förmåga och där föraren endast ger "service". Man blir dessutom själv duktigare som tränare av att se hur hunden fungerar i olika situationer och hunden blir mer van att arbeta och samarbeta. Att träna flera grenar stärker relationen med hunden.
Maria Ohlsson, som med sin groenendael Molly tävlar i lägre klass spår och lydnadstrean, påpekar att inlärningen kan underlättas om man kan ta tag momenten från två håll.
- Molly gillar inte att göra samma sak tio gånger i rad, konstaterar hon. För oss är det en fördel att t ex kunna varva brukslydnadens apportering med lydnadslydnadens. Molly är inte så förtjust i metallapporten i lydnadslydnaden. Då varvar jag mellan träapport och metallapport. Om man är på appellplanen kan man även lägga in hoppapport. Det gör att jag kan öka Molly kunskaper i momentet utan att trötta ut henne.
Dubbelträning ger också psykologiska vinster för föraren. Om det uppstår problem i den ena grenen blir den andra grenen en "mental utväg". Pia Brygård berättar:
- Under en period låg Ginza och jag bra till till att kvala in till SM i lydnad. Men några månader före SM hamnade Ginza mitt i ett slagsmål mellan två andra hundar under sittande i grupp. Därefter var hon rädd för det momentet. Jag trodde ända till slutet av kvalperioden att vi skulle greja det. Men så blev det inte. Jag fick lägga lydnaden på hyllan. Ändå har jag har faktiskt inga starka minnen kring detta. I och med att vi hade en gren till så föll inte hela tävlandet med lydnaden. Annars hade det kunnat bli en katastrof, jag hade jag kanske t o m fått köpa ny hund.
Som många som tävlar i spår har upplevt kan det vara svårt att komma med på en spårtävling, åtminstone om man vill tävla någorlunda nära orten där man bor. Ewa Svensson, som liksom Maria bor på Ekerö utanför Stockholm, anmälde sig och briardtiken Gucci till tio spårtävlingar förra sommaren och kom med på en. Lyckligtvis blev de uppflyttade till högre klass vid detta enda tillfälle. Men vill man skaffa sig erfarenhet av att tävla måste man vara beredd att åka långt.
Här kan tävlingslydnaden fylla en funktion, menar Pia Brygård.
- Det finns fler tävlingar i lydnad, och det är lättare att komma med. Använd dem till att skaffa tävlingserfarenhet, både för förare och hund, tipsar hon.
Flera av förarna Canis talat med anser att det inte är ett så stort steg att börja med tävlingslydnad när man redan håller på med bruks, eftersom lydnadsmomenten påminner om varandra. Visserligen skiljer sig momenten mer ju längre upp i klasserna man kommer. Men förarna upplever ändå att det är en fördel att vara van vid tävlingslydnads precision när det är dags för brukslydnaden. Karin Ludvigsson förklarar:
- Man hör ofta bruksfolk säga: "Den där dj-la lydnaden". Men lydnadsmomenten ger nästan lika mycket poäng som specialmomenten. Det lönar sig verkligen att satsa på bra betyg där! Är man van vid tävlingslydnad blir brukslydnaden enklare. Även om reglerna är desamma i vissa moment är bedömningarna inte lika hårda i brukslydnaden. Man har lite mer marginaler, hävdar Karin, men medger att det inte är alla som tycker så.
Svårigheter och stötestenar
Men även om dubbelträningen har många fördelar så kan den också ställa föraren inför olika former av svårigheter. Om de uppträder - vilket inte alls är självklart - och isåfall vilka de är, beror förstås på vilken hund man har och vilka grenar man ägnar sig åt. Det kan handla om att olika grenar ställer olika höga krav på tränarens förmåga att få hunden att förstå vad den ska göra.
Tekniker, hjälper och belöningar som fungerar i en gren kanske inte fungerar i en annan. Det kan också vara så att hunden helt enkelt är mer motiverad för den ena grenen, så att den andra i jämförelse framstår som mindre intressant. Detta kan, men behöver inte, vara fallet med hundar, vars ena gren är självbelönande medan den andra inte är det. Nu kanske skillnaderna i kombinationen spår-lydnad framstår som mindre än dubblering av jakt och lydnad eller vallning och agility. Men de kan ändå finnas där.
Ewa Svensson till exempel är orolig för att mista briarden Guccis självständighet i spårarbetet om hon lägger in för mycket av lydnadsträning där. Ekipaget har kört fast när det gäller att få Gucci att inte tugga på spårapporterna och pinnarna i vittringsapporten. Tränar Ewa momentet separat håller Gucci pinnarna bra. Ute i spåret blir det tugg iallafall.
- Börjar jag stoppa in lydnadsgrejer där finns risken att Gucci ska börja hoppa över spårapporterna för att istället snabbt få fortsätta spåra, säger Ewa. Dessutom vill jag inte att hon ska börja fråga mig så snart hon stöter på en svårighet, t ex en pinne, i spåret, utan att hon ska kunna arbeta helt självständigt, säger Ewa och konstaterar att hon får lära in momentet från början igen.
En annan typ av problem handlar om att förväntningarna inför en gren kan smitta av sig till den andra, vilket kan ha oönskade konsekvenser. För dvärgschnauzern Yra kunde vittringsapporten i tävlingslydnaden ibland bjuda på svårigheter, framför allt om gräset var dåligt klippt på planen.
- Om hon var väldigt het hände att hon sprang fram och plockade första bästa pinne, istället för att nosa sig fram till rätt, säger Karin Ludvigsson. Jag tror att hon associerade till uppletandet eller till spårpinnarna istället, där hunden ska plocka upp allt den hittar.
Lösningen blev att minska Yras stress och på det sättet hjälpa hunden att koncentrera sig.
- Jag fick lära mig att ladda henne rätt och hålla nere förväntningarna inför momentet. Ett sätt var att klappa henne lugnande på ryggen och att uppträda väldig lugnt själv.
Ett annat problem ekipaget stötte på var "Rutan". Här kunde Yra ibland kasta sig åt vilket håll som helst, springa runt och söka något eller till och med springa upp i skogen. Karin tror att hon kan ha blandat ihop momentet med apporteringsdirigeringen eller med uppletandet i brukset, alltså det moment där hunden ska söka och apportera in ett antal föremål från en ruta.
- Tyvärr kom vi aldrig helt tillrätta med detta, konstaterar Karin, som trots dessa svårigheter var nära att kvala in till SM i lydnad med resultat strax under 300 poäng under en period.
Att hunden inte riktigt kan skilja på två moment är förstås mycket mer sannolikt om momenten ligger nära varandra. Det gäller t ex den raka inkallningen i lägre klass i brukslydnaden respektive inkallning med ställande och läggande i lydnadstrean. Här har Maria Ohlsson och Molly, som tävlar i just dessa grenar, stött på patrull. Molly tenderar till att springa avvaktande på den raka inkallningen, istället för att hålla den fart som ger högsta poängen. Marias lösning är att bara köra en sorts inkallning de sista två veckorna före en tävling, för att göra Molly säker på vad som förväntas.
Tid och träningsupplägg
Hur får man tiden att räcka till för två grenar? Visserligen kan, om Pia Brygårds resonemang ovan stämmer, dubbelträningen göra både hund och förare skickligare och därmed förhoppningsvis inlärningen snabbare. Men rimligen tar ju det ändå mer tid att träna och tävla i två grenar än i en.
Maria Ohlsson har två barn, fem och sju år gamla, och för henne är det svårt att hinna med Mollys dubbla karriärer. Hundträningen styrs av familjens behov.
- Lydnaden kan jag träna hemma på tomten två-tre gånger i veckan plus lite på kvällspromenaderna, berättar hon. Värre är det med spåret. Ska jag hinna träna är det klockan sju på lördagmorgnar, säger Maria, som konstaterar att det så tidigt är svårt att få med sig andra att träna ihop med, något som behövs om man vill nå de högre klasserna.
En nyckel till att lyckas ligger i hur man lägger upp träningen. Ska man träna och tävla båda grenarna parallellt, eller är det bättre att koncentrera sig på en gren i taget? Går det att hålla samma ambitioner i båda grenarna eller måste man prioritera?
- Samma ambitioner går bra, men inte samtidigt, är Karins svar. Jag brukade satsa hårdare på en gren under några månader och bara underhållstränade den andra under tiden.
Den modellen förespråkar även Ewa och Pia. Maria däremot tycker just att möjligheten att varva grenarna passar hennes hund. Mollys dagsform får avgöra om de ska till skogen eller till appellplanen en viss dag.
Att däremot tävla båda grenarna nära inpå varandra kan dock vara en dålig modell, åtminstone för en relativt oerfaren hund. Förra sommaren gjorde Maria och Molly en start i spårhundsgruppen ena veckan och en start i lydnadstrean veckan efter. De hann även med att ställa ut samma dag. Intrycken blev för många för Molly och det mesta gick fel.
- Men det kan iallafall inte gå sämre, sammanfattar Maria. Hädanefter ska jag anpassa inte bara träningen, utan även tävlandet efter hundens förutsättningar.
Tips för att lyckas
Till sist: Några tips till andra som tränar eller vill börja träna spår och lydnad?
- Tveka inte! Det finns så många fördelar med att kombinera grenar, säger Karin Ludvigsson.
- Träna det hunden är mest motiverad av för stunden, då blir inlärningen effektivast, råder Maria Ohlsson.
- Ha dina egna ambitioner och sätt dina egna mål. Snegla inte för mycket på andra, poängterar Pia Brygård. Och ha kul -? det är den bästa grunden för att lyckas, oavsett vad du tränar.
Text: Eliza Kajanus
Svaren på dessa frågor är antagligen lika många som hundarna och hundförarna själva. Canis har träffat fyra ekipage som "dubblerar" spår och tävlingslydnad för att få en inblick i hur flergrensträning kan se ut i praktiken.
Det är fyra ganska olika förare med olika bakgrund, olika typer av hundar och olika erfarenheter. För Ewa Svensson och Maria Ohlsson är briarden Gucci respektive groenendaelen Molly den första brukshunden. De har båda kommit en bit på väg och håller fortfarande på och lär sig.
Karin Ludvigsson valde en i sammanhanget udda ras, en dvärgschnauzer, men lyckades genom entusiasm och envishet nå lydnadschampionat och certpoäng i spår. Pia Brygård slutligen har matchat fram flera hundar till champion till bruks och lydnad. Hon har deltagit i VM för belgiska vallhundar och är dessutom domare i spår, sök och rapport samt i tävlingslydnad.
Spår och lydnad - en givande kombination
Varför kombinerar man då två grenar? Ja, först och främst för att det är roligt förstås. Men dubblerandet ger också fördelar. En självklar sådan är variation i träningen. I spåret ska hunden arbeta självständigt och använda en färdighet föraren inte kan bidra med, dvs luktsinnet. I lydnaden, vare sig det handlar om tävlings- eller brukslydnad, har föraren en mer aktiv roll. Han eller hon är den som styr hundens agerande medan hunden bidrar med sin förmåga att samarbeta.
Att kombinera dessa arbetssätt är utvecklande för både förare och hund, framhåller Pia Brygård. Hon körde spår, sök och lydnad med sin groenendal Ginza och tränar spår, sök och skydds med nuvarande tävlingshunden, schäfern Krutov.
- Att träna fler grenar ger hunden en bredare kunskapsbank, säger Pia. Ju mer den får lära sig, desto mer intitiativrik blir den och desto bättre självförtroende får den. Det gäller speciellt för grenar som bygger på hundens egen förmåga och där föraren endast ger "service". Man blir dessutom själv duktigare som tränare av att se hur hunden fungerar i olika situationer och hunden blir mer van att arbeta och samarbeta. Att träna flera grenar stärker relationen med hunden.
Maria Ohlsson, som med sin groenendael Molly tävlar i lägre klass spår och lydnadstrean, påpekar att inlärningen kan underlättas om man kan ta tag momenten från två håll.
- Molly gillar inte att göra samma sak tio gånger i rad, konstaterar hon. För oss är det en fördel att t ex kunna varva brukslydnadens apportering med lydnadslydnadens. Molly är inte så förtjust i metallapporten i lydnadslydnaden. Då varvar jag mellan träapport och metallapport. Om man är på appellplanen kan man även lägga in hoppapport. Det gör att jag kan öka Molly kunskaper i momentet utan att trötta ut henne.
Dubbelträning ger också psykologiska vinster för föraren. Om det uppstår problem i den ena grenen blir den andra grenen en "mental utväg". Pia Brygård berättar:
- Under en period låg Ginza och jag bra till till att kvala in till SM i lydnad. Men några månader före SM hamnade Ginza mitt i ett slagsmål mellan två andra hundar under sittande i grupp. Därefter var hon rädd för det momentet. Jag trodde ända till slutet av kvalperioden att vi skulle greja det. Men så blev det inte. Jag fick lägga lydnaden på hyllan. Ändå har jag har faktiskt inga starka minnen kring detta. I och med att vi hade en gren till så föll inte hela tävlandet med lydnaden. Annars hade det kunnat bli en katastrof, jag hade jag kanske t o m fått köpa ny hund.
Som många som tävlar i spår har upplevt kan det vara svårt att komma med på en spårtävling, åtminstone om man vill tävla någorlunda nära orten där man bor. Ewa Svensson, som liksom Maria bor på Ekerö utanför Stockholm, anmälde sig och briardtiken Gucci till tio spårtävlingar förra sommaren och kom med på en. Lyckligtvis blev de uppflyttade till högre klass vid detta enda tillfälle. Men vill man skaffa sig erfarenhet av att tävla måste man vara beredd att åka långt.
Här kan tävlingslydnaden fylla en funktion, menar Pia Brygård.
- Det finns fler tävlingar i lydnad, och det är lättare att komma med. Använd dem till att skaffa tävlingserfarenhet, både för förare och hund, tipsar hon.
Flera av förarna Canis talat med anser att det inte är ett så stort steg att börja med tävlingslydnad när man redan håller på med bruks, eftersom lydnadsmomenten påminner om varandra. Visserligen skiljer sig momenten mer ju längre upp i klasserna man kommer. Men förarna upplever ändå att det är en fördel att vara van vid tävlingslydnads precision när det är dags för brukslydnaden. Karin Ludvigsson förklarar:
- Man hör ofta bruksfolk säga: "Den där dj-la lydnaden". Men lydnadsmomenten ger nästan lika mycket poäng som specialmomenten. Det lönar sig verkligen att satsa på bra betyg där! Är man van vid tävlingslydnad blir brukslydnaden enklare. Även om reglerna är desamma i vissa moment är bedömningarna inte lika hårda i brukslydnaden. Man har lite mer marginaler, hävdar Karin, men medger att det inte är alla som tycker så.
Svårigheter och stötestenar
Men även om dubbelträningen har många fördelar så kan den också ställa föraren inför olika former av svårigheter. Om de uppträder - vilket inte alls är självklart - och isåfall vilka de är, beror förstås på vilken hund man har och vilka grenar man ägnar sig åt. Det kan handla om att olika grenar ställer olika höga krav på tränarens förmåga att få hunden att förstå vad den ska göra.
Tekniker, hjälper och belöningar som fungerar i en gren kanske inte fungerar i en annan. Det kan också vara så att hunden helt enkelt är mer motiverad för den ena grenen, så att den andra i jämförelse framstår som mindre intressant. Detta kan, men behöver inte, vara fallet med hundar, vars ena gren är självbelönande medan den andra inte är det. Nu kanske skillnaderna i kombinationen spår-lydnad framstår som mindre än dubblering av jakt och lydnad eller vallning och agility. Men de kan ändå finnas där.
Ewa Svensson till exempel är orolig för att mista briarden Guccis självständighet i spårarbetet om hon lägger in för mycket av lydnadsträning där. Ekipaget har kört fast när det gäller att få Gucci att inte tugga på spårapporterna och pinnarna i vittringsapporten. Tränar Ewa momentet separat håller Gucci pinnarna bra. Ute i spåret blir det tugg iallafall.
- Börjar jag stoppa in lydnadsgrejer där finns risken att Gucci ska börja hoppa över spårapporterna för att istället snabbt få fortsätta spåra, säger Ewa. Dessutom vill jag inte att hon ska börja fråga mig så snart hon stöter på en svårighet, t ex en pinne, i spåret, utan att hon ska kunna arbeta helt självständigt, säger Ewa och konstaterar att hon får lära in momentet från början igen.
En annan typ av problem handlar om att förväntningarna inför en gren kan smitta av sig till den andra, vilket kan ha oönskade konsekvenser. För dvärgschnauzern Yra kunde vittringsapporten i tävlingslydnaden ibland bjuda på svårigheter, framför allt om gräset var dåligt klippt på planen.
- Om hon var väldigt het hände att hon sprang fram och plockade första bästa pinne, istället för att nosa sig fram till rätt, säger Karin Ludvigsson. Jag tror att hon associerade till uppletandet eller till spårpinnarna istället, där hunden ska plocka upp allt den hittar.
Lösningen blev att minska Yras stress och på det sättet hjälpa hunden att koncentrera sig.
- Jag fick lära mig att ladda henne rätt och hålla nere förväntningarna inför momentet. Ett sätt var att klappa henne lugnande på ryggen och att uppträda väldig lugnt själv.
Ett annat problem ekipaget stötte på var "Rutan". Här kunde Yra ibland kasta sig åt vilket håll som helst, springa runt och söka något eller till och med springa upp i skogen. Karin tror att hon kan ha blandat ihop momentet med apporteringsdirigeringen eller med uppletandet i brukset, alltså det moment där hunden ska söka och apportera in ett antal föremål från en ruta.
- Tyvärr kom vi aldrig helt tillrätta med detta, konstaterar Karin, som trots dessa svårigheter var nära att kvala in till SM i lydnad med resultat strax under 300 poäng under en period.
Att hunden inte riktigt kan skilja på två moment är förstås mycket mer sannolikt om momenten ligger nära varandra. Det gäller t ex den raka inkallningen i lägre klass i brukslydnaden respektive inkallning med ställande och läggande i lydnadstrean. Här har Maria Ohlsson och Molly, som tävlar i just dessa grenar, stött på patrull. Molly tenderar till att springa avvaktande på den raka inkallningen, istället för att hålla den fart som ger högsta poängen. Marias lösning är att bara köra en sorts inkallning de sista två veckorna före en tävling, för att göra Molly säker på vad som förväntas.
Tid och träningsupplägg
Hur får man tiden att räcka till för två grenar? Visserligen kan, om Pia Brygårds resonemang ovan stämmer, dubbelträningen göra både hund och förare skickligare och därmed förhoppningsvis inlärningen snabbare. Men rimligen tar ju det ändå mer tid att träna och tävla i två grenar än i en.
Maria Ohlsson har två barn, fem och sju år gamla, och för henne är det svårt att hinna med Mollys dubbla karriärer. Hundträningen styrs av familjens behov.
- Lydnaden kan jag träna hemma på tomten två-tre gånger i veckan plus lite på kvällspromenaderna, berättar hon. Värre är det med spåret. Ska jag hinna träna är det klockan sju på lördagmorgnar, säger Maria, som konstaterar att det så tidigt är svårt att få med sig andra att träna ihop med, något som behövs om man vill nå de högre klasserna.
En nyckel till att lyckas ligger i hur man lägger upp träningen. Ska man träna och tävla båda grenarna parallellt, eller är det bättre att koncentrera sig på en gren i taget? Går det att hålla samma ambitioner i båda grenarna eller måste man prioritera?
- Samma ambitioner går bra, men inte samtidigt, är Karins svar. Jag brukade satsa hårdare på en gren under några månader och bara underhållstränade den andra under tiden.
Den modellen förespråkar även Ewa och Pia. Maria däremot tycker just att möjligheten att varva grenarna passar hennes hund. Mollys dagsform får avgöra om de ska till skogen eller till appellplanen en viss dag.
Att däremot tävla båda grenarna nära inpå varandra kan dock vara en dålig modell, åtminstone för en relativt oerfaren hund. Förra sommaren gjorde Maria och Molly en start i spårhundsgruppen ena veckan och en start i lydnadstrean veckan efter. De hann även med att ställa ut samma dag. Intrycken blev för många för Molly och det mesta gick fel.
- Men det kan iallafall inte gå sämre, sammanfattar Maria. Hädanefter ska jag anpassa inte bara träningen, utan även tävlandet efter hundens förutsättningar.
Tips för att lyckas
Till sist: Några tips till andra som tränar eller vill börja träna spår och lydnad?
- Tveka inte! Det finns så många fördelar med att kombinera grenar, säger Karin Ludvigsson.
- Träna det hunden är mest motiverad av för stunden, då blir inlärningen effektivast, råder Maria Ohlsson.
- Ha dina egna ambitioner och sätt dina egna mål. Snegla inte för mycket på andra, poängterar Pia Brygård. Och ha kul -? det är den bästa grunden för att lyckas, oavsett vad du tränar.
Text: Eliza Kajanus