Väger idealhunden 25 kg? Om hundens storlek och hälsan (Hundsport Special 4/07)
Den minsta väger runt kilot. Den största runt 100 gånger mer. Inget annat däggdjur i världen uppvisar en så stor variation i form och storlek som hunden. Att det finns många olika modeller att välja emellan är förstås en del charmen med att ha hund. Men det är också förenat med problem. Vissa sjukdomar och hälsoproblem drabbar mycket stora och mycket små hundraser i större utsträckning än medelstora. Men hur hänger storlek och hälsa egentligen ihop? Och hur ser "idealhunden" ut - om den finns?
Hunden har varit människans följeslagare längre än något annat tamdjur. Den började leva i människans närhet så tidigt som för 15 000 år sedan. Stamfadern till hunden är som bekant vargen, eller mer specifikt gråvargen, canis lupus. För oss här i Skandinavien kanske vargen främst är känd som det 35-40 kg stora rovdjur som lever i våra skogar. Men gråvargen har faktiskt mellan 12 och 30 underarter runt om i världen. I Saudiarabien finns t ex en betydligt mindre vargart som väger 10-15 kg. I andra änden av skalan finns vargar från Canada och Alaska som kan väga uppåt 70 kg.
- Från några av dessa vargarter härstammar vår tamhund, berättar Carles Vilà, forskare vid Evolutionsbiologiskt centrum vid Uppsala universitet. Redan från början har det därmed funnits ett genetiskt underlag för en viss variation i typ och storlek, även om det på långa vägar inte var lika varierat som hos dagens hundraser.
Vi vet idag att det tidigt har funnits hundar av olika storlek. Arkeologiska fynd från stenåldern visar att det redan för cirka 6 500 år sedan fanns hundar av mastifftyp och hundar som liknade vargar, liksom jakthundar, vinthundar och vallhundar. Enligt annan forskning kan hundar liknande dagens grand danois ha funnits redan för hela 12-15 000 år sedan - alltså relativt snart efter den ursprungliga domesticeringen. Hundar av en liten terriers storlek ska ha dykt upp aningen senare, för 10-12 000 år sedan.
Att hunden på "bara" 15 000 år - en ur evolutionärt perspektiv mycket kort tid - kunnat utvecklas till den mest diversifierade av alla 4 500 nu levande däggdjursarter är ett faktum som intresserar många forskare.
- Den stora variationen gör hunden till en intressant modell för hur evolutionen verkar, säger Carles Vilà. De mekanismer som verkar i ett naturligt urval är i princip desamma som de som verkar i ett artificiellt dito, men vi har gjort ngt för att få naturens krafter att gå fortare. Uppdelningen av hundsläktet i varg, schakal, koyot och räv mm tog som en jämförelse runt 15 miljoner år. Genom att försöka förstå vad som drivit fram mångfalden hos hunden kan vi få insikt i de mekanismer som skapar mångfald även hos andra arter. Varför finns det t ex så många olika sorters grodor i världen?
Gen för småväxthet
Vad som orsakat detta rika utbud av hundmodeller finns det olika teorier om. En sådan är att antalet mutationer hos en art ökar när dess livsmiljö förändras. Att vargen/hunden började leva tillsammans människan kan alltså bidragit till att olika varianter kunnat utvecklas så fort.
I maj i år presenterade en grupp amerikanska forskare en ny förklaring till att hunden uppträder i så många olika storlekar. I en artikel i tidskriften Science visade de att alla små hundraser har en och samma variant av en gen som styr tillväxtfaktorn IGF1 (insulin-like growth factor 1). Denna genvariant saknas hos större hundraser och även hos vargen. (Se separat artikel).
Genvarianten har enligt forskarna dykt upp tidigt i hundens historia, vilket kan ha bidragit till att så många olika storlekar hos hunden uppkommit så snabbt. Att genvarianten för småvuxenhet är gammal tolkar forskarna som att människan redan tidigt gynnat små hundtyper som hon av någon anledning fann användning för. Men småhundarna kan också ha fått fäste genom ett naturligt urval, spekulerar de. De kan ha haft bättre chanser till överlevnad än stora hundar i en tid när människan började leva trängre ihop i större byar och städer.
Sjukdomar hos små och stora
Från dessa tidiga hundtyper till dagens runt 400 raser är vägen dock lång. Att vissa raser kan spåras direkt tillbaka till någon av dessa tidiga hundtyper är tveksamt, även om det ibland hävdas i rassammanhang. Den breda palett av färg, form och storlek hos våra hundar som vi ser idag har vi skapat de senaste århundraden genom ett medvetet avelsurval och genom att korsa raser med varandra. De flesta raser i dagens mening har inte mer än något eller några hundra år på nacken.
Att vi i vår jakt på udda exteriörer tagit vara på egenskaper som fört med sig problem i form av ohälsa och sjukdom är tyvärr ett etablerat faktum. Några av dessa är överrrepresenterade hos hundar som karakteriseras av jätteväxt, gigantism, eller dvärgväxt, nanosomi, även om det självfallet finns individer, både små och stora, som lever ett friskt och problemfritt liv.
Till sjukdomar som uppträder framför allt hos raserna i storleksspektrumets ytterkanter hör bl a tillväxtrubbningar och ledsjukdomar, frakturer, skelettcancer, förlossningsproblem samt för de större raserna en allmänt kortare livslängd. (Se artikel intill).
Storleken - eller rasen?
Men hur hänger storlek och hälsa ihop? Varför drabbas hundar i storleksskalans ytterkanter mer av vissa sjukdomar än de som håller sig till medelstorlek? En förklaring kan vara att hundar inte förändras på samma sätt som andra däggdjur när storleken ökar eller minskar. Små hundar föder t ex relativt sett stora valpar, vilket ger en ökad benägenhet för förlossningskomplikationer.
Sambandet storlek-hälsa kompliceras av att såväl storleken som sjukdom är en funktion av genetiska anlag. Då kan det vara svårt att skilja på om en sjukdom i första hand beror på storleken eller om den snarare är rasbunden, dvs beror på att defekta gener fått fäste i en viss population. Det senare är fallet med vissa hjärtsjukdomar. Mindre raser har oftare problem med hjärtklaffen, medan de större företrädesvis lider av hjärtmuskelproblem. Enligt Anna Tidholm, överveterinär vid Djursjukhuset Albano, specialist i hundens o kattens sjukdomar, docent och europeisk hjärtspecialist, beror hjärtsjukdomarna på att man inom de olika raserna avlat på defekta gener. De kan därför inte kopplas till storleken som t ex tillväxtrubbningarna kan.
Erling Strandberg, professor i husdjursgenetik vid SLU, säger att både storleken och rasen mycket väl kan ha betydelse för vilka sjukdomar hunden utvecklar. Hur det hänger ihop kan ha att göra med när en viss mutation uppträtt, och om den, som i fallet med genvarianten för småvuxenhet, beror på en enda gen som har stor effekt, eller om flera gener är inblandade.
- Om en mutation, t ex ett sjukdomsanlag, kommit in tidigt i en viss hundtyp kan det sedan ha spritt sig när människan avlat fram andra hundraser/typer utifrån denna tidiga typ. Det skulle kunna vara fallet med sjukdomarna hos en del stora raser, menar han.
En mutationen kan också ha uppstått senare i en ras, och kan då vara mer rasbunden än storleksbunden. Storleken kan sedan ha betydelse för om och vilka problem mutationen skapar. Om en stor ras har anlag för en viss defekt, t ex för grunda höftleder, och sedan storleken gör att leden utsätts för en stor belastning, då får den troligen problem. Små raser kan också ha gener för dåliga höfter, men då deras leder utsätts för en relativt liten belastning kommer de inte att lida av det.
- Storlek och ras kan därför hänga ihop på ett komplext sätt, sammanfattar Erling Strandberg.
Miljön påverkar också
Åke Hedhammar, professor i medicinska sjukdomar hos smådjur (hund och katt) vid SLU, påpekar att även miljön påverkar hur sjukdomar utvecklas.
- Stora raser drabbas av tillväxtrubbningar därför på att de växer för fort. Men tillväxthastigheten kan vara uppdriven av två skäl: gener och näringstillförsel, det vill säga vilken mat vi ger dem. Det är en viktig förklaring till tillväxtrubbningar som tyvärr ofta glöms bort, framhåller han.
Anne-Sofie Lagerstedt, professor i kirurgi vid SLU, påpekar att även rasstandarden har betydelse.
- I vissa fall är rasstandarden skriven så att rasen inte kan utvecklas åt ett sundare håll - då vore den inte längre samma ras. Hur populär en ras är spelar förstås också en viktig roll. I s k moderaser har man använt individer som inte borde gått i avel och som spritt sina sjukdomsanlag inom populationen. En benägenhet att utveckla en viss sjukdom kan alltså se ut som ett storlekssamband, trots att det i själva verket är defekta gener som styr. Men idag vi vet inte tillräckligt mycket om dessa frågor. Det behövs mer forskning!
Miljön styr storleken
Hur ser då idealhunden ut, den som lever ett friskt och hälsosamt liv och löper liten risk att utveckla sjukdomar? Ja, det beror på vilket perspektiv man anlägger. Att tala om en idealstorlek för hunden som art är omöjligt, menar Carles Vila vid Evolutionsbiologiskt centrum vid Uppsala universitet.
- I naturen kan man inte tala om en idealstorlek för en djurart utan att sätta den i relation till den miljö djuret ska leva i. Näringstillgång, klimat, förekomst av naturliga fiender mm påverkar vilken storlek som gynnas i en viss miljö mm. Det som är den ideala storleken i en miljö behöver inte vara det i en annan. Så är t ex vilda katter som lever i ett kallare klimat vanligen större än de som lever i ett varmare klimat, eftersom de större djuren har en relativt sett mindre yta i förhållande till kroppens volym och därmed lättare att behålla värmen.
Flera av dagens hundraser hade troligen inte hade överlevt om de varit utsatta för ett naturligt urval, anser Vilà.
- Extrem litenhet, extrema proportioner och bristande förmåga att springa är egenskaper som mycket troligt skulle selekterats bort i naturen, liksom bristande förmåga att föda fram valpar på naturlig väg. De större hundarna skulle kanske haft lättare att klara sig, men de allra minsta hade nog varit chanslösa.
Vildhunden - en medelstor "normalhund"
Låt oss ta en titt på vildlevande hundar, dessa "urhundens" nutida arvtagare, där det naturliga urvalet vaskat fram en livsduglig modell. Den mest kända vildhunden, den australiensiska dingon, en gång införd till Australien som tamhund men sedan förvildad, väger 12-24 kg och mäter 44-63 cm i mankhöjd. Något mindre är dess släkting på Nya Guinea, den halvvilda New Guinea Singing Dog, med en medelvikt på 12-13 kg. Aningen större är canaan dog som utvecklades i Palestina på 1930-talet ur halvilda s k pariahhundar. Rasen, som erkändes av FCI 1966, ska enligt standarden vara "medelstor, välbalanserad, stark, kvadratisk och av vildhundstyp." Mankhöjen ska ligga på 50-60 cm och vikten på 18-25 kg.
Medelstora och välproportionerade är också många av de "byhundar" som håller till i närheten av byar och städer, observerar Raymond och Lorna Coppinger, som studerat vildhundspopulationer runt om i världen. Byhundarna lever visserligen nära människor och livnär sig på deras sopor, men de fortplantar sig utan mänsklig inblandning.
Byhundarna på Pemba t ex, en isolerad ö utanför Östafrikas kust, är medelstora med rektangulär kroppsform och en vikt på runt 15 kg. Med undantag av färgen är de påfallande lika varandra. Den här likheten antyder hur väl hundarna har anpassat sig till sin livsmiljö, menar Coppingers. Större individer har svårt att hitta tillräckligt med föda bland soporna och selekteras därför bort av naturen; mindre hundar skulle vara för små för att försvara ett tillräckligt stort område för födosök.
Herdehundar i europeiska bergsområden, även de icke-avlade, är däremot vanligen större än den "typiska byhunden". De är grövre byggda och kan väga upp till 40 kg. Förklaringen enligt Ray och Lorna Coppinger: de större mer långbenta hundarna har bättre chanser att överleva de långa vandringar de gör tillsammans med sina herdar i jakt på bättre bete åt fåren. Att gå en lång sträcka är mindre krävande för en större hund, som dessutom klarar bristen på föda, sjukdomar och dåligt väder bättre än en mindre.
Innan vi utnämner vildhunden eller urhunden som idealmodell gäller det dock att hålla i minnet att vildhundar, precis som blandrashundar, inte är lika väl dokumenterade som vår rashundar vad gäller hälsa och sjukdom. Bland vildhundar är dessutom sannolikt dödligheten hög bland de unga djuren, eftersom det är i naturen vanligen är de unga individerna som stryker med först. Vilka sjukdomar de skulle ha benägenhet att utveckla och hur gamla de skulle kunna bli kan alltså vara svårt att studera.
Högre risk för stora raser
Hur ser det då ut bland våra svenska hundar? Ja, statistik från försäkringsbolaget Agria ger ett visst stöd för att de medelstora hundarna är minst sjuka. I gruppen som löper högst risk att dö före 10 års ålder återfinns mest stora eller gigantiska raser, tillsammans med några medelstora. I gruppen med lägst risk saknas de stora och gigantiska raserna helt. Av de tio raser som hamnar i topp vad gäller veterinärvård är fem stycken stora raser, fyra medelstora och en liten. I gruppen med lägst risk för veterinärvård återfinns huvudsakligen medelstora raser, f a jakthundsraser, några icke-jakthundsraser, blandraser samt några småraser.
- Stora och gigantiska raser löper definitivt en högre risk att dö före tio års ålder. När det gäller veterinärvård är bilden inte lika klar. Där har fortfarande de stora raserna en högre risk. Många av hundarna med lägst risk är medelstora, men man måste fråga sig om de medelstora jakthundsraserna faktiskt är mindre sjuka eller om de bara tas mer sällan till veterinären? Det finns inga enkla linjära samband mellan storlek, hälsa och livslängd, analyserar Brenda Bonnett, professor i epidemiologi vid Ontario Veterinary College, University of Guelph i Kanada, som använt data från Agrias försäkringsstatistik i sin forskning.
25 kg - ett ideal?
Ibland hävdas att hund på 25 kg skulle vara ett riktmärke för hur en frisk hund bör vara konstruerad. Anatomiboken, som ingår i SKK:s bokserie Hunduppfödaren, talar om "normalhunden", "en hund som representerar genomsnittet av hundraser, d.v.s. en hund som väger ca 25 kg och som exteriört inte har några extrema detaljer". Engelsk setter kunna enligt boken kunna stå modell för denna medelhund. Ser man på de storleksrelaterade sjukdomarna finns vissa faktorer som talar för en "25-kilosgräns". Hundar i den storleksordningen löper mindre risk att drabbas av led- och skelettproblem, konstaterar Lennart Sjöström, medicinsk chefveterinär vid Regiondjursjukhuset Strömsholm. Frekvensen för problem av denna art börjar när hunden väger uppåt 35-40 kg.
- Neråt går det inte att ange någon gräns. Det är egentligen inget fel vara liten, problemen hos de små raserna är mer rasbundna.
Henrik von Euler, leg vet, vet med dr och specialist i onkologi hos hund och katt, säger att en vikt på runt 25 kg utgör en slags gräns för när risken för skelettcancer, osteosarkom, ökar.
- Men det finns många andra cancertyper som kan drabba hundar i alla storlekar. Den cancerfria hundstorleken finns inte. Att ange en viktgräns gör dessutom att man skulle riskera att glömma bort de sjukdomar som finns hos medelstora hundar, bara för att det finns andra som är sjukare.
Åke Hedhammar påpekar att det är fel att koncentrera sig enbart på vikt och storlek.
- Det viktiga kan lika gärna vara hull och proportioner. Att vara lång och ranglig är t ex inte alls lika farligt för tillväxten som att vara stor och massiv. Överdrivna proportioner, t ex akromegali, är ett större problem än storleken i sig. Därför ser vi idag de största hälsoproblemen hos de akromegala, molossoida hundarna, liksom hos de brachycephala och chondrodystrofa (se faktaruta, red:s anm.).
Storleken - en form av extremavel?
Under det gångna året har extremavel av exteriöra detaljer debatterats i hundmedia. Då har det i första hand handlat om vad överdrivna exteriöra drag som för mycket skinn, inrullade ögonlock, övervinklade eller undervinklade bakben och plattnosighet betyder för hundens hälsa. Är storleken också en form av extremavel? Ja, det är de veterinärer Hundsport Special talat med överens om.
- De senaste decennierna har många av de stora raserna blivit allt större och de små allt mindre. Enligt rasstandarden ska t ex en grand danois väga mellan 60-70 kg, men vi har ju inte alls de måtten idag. Hundarna är mycket större! Vad avel på extrem storhet eller litenhet betyder för hälsan borde uppmärksammas mer, säger Monica Stavenborn, klinikveterinär vid Smådjurskliniken vid SLU, specialist i hundens och kattens sjukdomar och uppfödare av grand danois och mops, kennel Kingsize.
Hur stor kan hunden bli?
Världens nu levande största eller åtminstone högsta hund är enligt Guinness Rekordbok "Gibson", en harlekinfärgad grand danois som bor i Kalifornien. Gibson mäter 107 cm i mankhöjd och lär väga 85 kg. Hans motsats är chihuahuan Heaven Sent Brandy, som bor i Florida. Brandy är blott 15,2 cm lång från nos till svansspets och därmed världens kortaste hund. Hur mycket den lilla tiken väger förtäljer inte historien.
Hur stor eller liten kan en hund egentligen bli?
- Erfarenheter från andra djurarter visar att variationen kan bli betydligt större än vad den är idag. Finns variation går det vanligen att bygga vidare på den, säger husdjursgenetiker Erling Strandberg. Höns, nötkreatur och svin t ex har idag en tillväxt som man inte trodde var möjlig för bara 20-30 år sedan. Rent fysiologiskt finns inga hinder för att skapa hundar som är så små som t ex 100 gram. Små möss kan ju väga under 10 gram men ändå vara fullt fungerande däggdjur.
På samma sätt finns det däggdjur som är betydligt större än hundar - elefanter till exempel. Var gränsen går för hur stora hundar kan bli är det ingen som vet.
Även om en chihuahua och en irländsk varghund till det yttre är mycket olika varandra, så har de i grunden samma beteenden, samma funktion för människan och samma kromosomuppsättning. I den bemärkelsen är de båda hundar. Men en grundläggande aspekt av den biologiska definitionen av "art" är att djur som tillhör samma art ska kunna para sig och få fertil avkomma. I fallet med chihuahuan och varghunden är en naturlig parning fysisk omöjligt - de är för olika i storlek, i alla fall om tiken är den mindre hunden. I den bemärkelsen är dessa båda extremer, om man hårdrar resonemanget, inte längre medlemmar av samma art. I vår strävan efter exteriör originalitet har vi hamnat i utkanten av det biologiska artbegreppet.
Det är ett svindlande perspektiv på hundavel.
Eliza Kajanus
Liten ordlista:
Akromegali - onormal förstoring av vissa kroppsdelar
Brachycephalism - kortskallighet
Chondrodystrofi - medfödd dvärgväxt som kännetecknas av korta extremiteter, ofta även krumbenthet
Gigantism - jätteväxt
Nanosomi - dvärgväxt
Notis:
Portugisiska vattenhundar hjälpte forskare finna dvärghundsgen
Portugisiska vattenhundar spelade en avgörande roll när ett internationellt forskarteam fann genen som gör hundar små. Forskarna valde portugisisk vattenhund därför att denna ras kan variera ovanligt mycket i storlek. De jämförde dna-prover från 463 portugisiska vattenhundar från hela USA och kunde då konstatera att de minsta hundarna verkade ha en variant av en gen som styr tillväxtfaktorn IGF1 gemensam. De stora hundarna i studien hade en annan variant av samma gen.
När forskarna breddade sin undersökning till över 3 000 hundar av 143 raser visade det sig att nästan alla de mindre raserna bar på den speciella genvarianten, medan de större raserna bar på den andra. En enda gen avgör alltså om hunden blir en dvärghund.
Resultatet kan enligt forskarna ge insikt i hur människor och andra däggdjurs storlek är genetiskt programmerad och hjälpa oss att förstå hur vissa sjukdomar, bl a cancer, utvecklas. Studien, som letts av Nathan B Sutter vid National Human Genome Research Institute i USA, publicerades i april i år i den amerikanska tidningen Science.
Skriftliga källor och lästips i urval:
Anderson, Ronald: Age Distribution in Dogs and its Relation of Life Expectancy. The Fourth Nordic Symposium on Small Animal Disease (Proceedings). Stockholm 1990.
Bonnett, B N, Egenvall, A, Hedhammar, Å, Olson, P (2005): Mortality in over 350 000 Insured Swedish Dogs from 1995-2000: Breed-, Gender-, Age- and Cause-specific Rates. Acta vet. Scand. Vol 46, 2005, p. 105-120.
Coppinger, Raymond och Coppinger, Lorna: "Dogs - A Startling New Understanding of Canine Origin, Behavior & Evolution", Scribner. New York 2001.
Egenvall, Agneta, Nødtvedt, Ane, von Euler, Henrik (2007): Bone tumors in a population of 400 000 insured Swedish dogs upto 10 y of age: incidence and survival. The Canadian Journal of Veterinary Research (under tryckning).
Egenvall, A, Bonnett, B N, Hedhammar, Å, Olson, P (2005): Mortality in over 350 000 Insured Swedish Dogs from 1995-2000: Breed-Specific Age and Survival Patterns and Relative Risk for Causes of Death. Acta vet. Scand. Vol 46, 2005, p. 121-136.
Fogel-Rödin, Gösta (red): Hunden. Västergötlands Turistråd. Skövde 1983.
Galis F, Sluijs IVD, Dooren TJMV, Mets JAJ, Nussbaumer M (2006). Do large dogs die young? Journal of Experimental Zoology (Mol. Dev. Evol.) 306B.
Scott, John Paul, Fuller, John L. Genetics and the Social Behavior of the Dog. Thge University of Chicago Press. Chicago 1965.
Sutter, Nathan B et al (2007): A Single Allele Is a Major Determinant of Small Size in Dogs. Science 316, 112, 2007
Winqvist, G, Indrebö, A, Hübenthal, R, Linna, D, Ulstad, R: Anatomiboken. (Ingår i SKK:s serie Hunduppfödaren). Sellin & Partner. Stockholm 2006.
Samt internetbaserade källor, bl a ne.se, wikipedia.se och en.wikipedia.org
- Från några av dessa vargarter härstammar vår tamhund, berättar Carles Vilà, forskare vid Evolutionsbiologiskt centrum vid Uppsala universitet. Redan från början har det därmed funnits ett genetiskt underlag för en viss variation i typ och storlek, även om det på långa vägar inte var lika varierat som hos dagens hundraser.
Vi vet idag att det tidigt har funnits hundar av olika storlek. Arkeologiska fynd från stenåldern visar att det redan för cirka 6 500 år sedan fanns hundar av mastifftyp och hundar som liknade vargar, liksom jakthundar, vinthundar och vallhundar. Enligt annan forskning kan hundar liknande dagens grand danois ha funnits redan för hela 12-15 000 år sedan - alltså relativt snart efter den ursprungliga domesticeringen. Hundar av en liten terriers storlek ska ha dykt upp aningen senare, för 10-12 000 år sedan.
Att hunden på "bara" 15 000 år - en ur evolutionärt perspektiv mycket kort tid - kunnat utvecklas till den mest diversifierade av alla 4 500 nu levande däggdjursarter är ett faktum som intresserar många forskare.
- Den stora variationen gör hunden till en intressant modell för hur evolutionen verkar, säger Carles Vilà. De mekanismer som verkar i ett naturligt urval är i princip desamma som de som verkar i ett artificiellt dito, men vi har gjort ngt för att få naturens krafter att gå fortare. Uppdelningen av hundsläktet i varg, schakal, koyot och räv mm tog som en jämförelse runt 15 miljoner år. Genom att försöka förstå vad som drivit fram mångfalden hos hunden kan vi få insikt i de mekanismer som skapar mångfald även hos andra arter. Varför finns det t ex så många olika sorters grodor i världen?
Gen för småväxthet
Vad som orsakat detta rika utbud av hundmodeller finns det olika teorier om. En sådan är att antalet mutationer hos en art ökar när dess livsmiljö förändras. Att vargen/hunden började leva tillsammans människan kan alltså bidragit till att olika varianter kunnat utvecklas så fort.
I maj i år presenterade en grupp amerikanska forskare en ny förklaring till att hunden uppträder i så många olika storlekar. I en artikel i tidskriften Science visade de att alla små hundraser har en och samma variant av en gen som styr tillväxtfaktorn IGF1 (insulin-like growth factor 1). Denna genvariant saknas hos större hundraser och även hos vargen. (Se separat artikel).
Genvarianten har enligt forskarna dykt upp tidigt i hundens historia, vilket kan ha bidragit till att så många olika storlekar hos hunden uppkommit så snabbt. Att genvarianten för småvuxenhet är gammal tolkar forskarna som att människan redan tidigt gynnat små hundtyper som hon av någon anledning fann användning för. Men småhundarna kan också ha fått fäste genom ett naturligt urval, spekulerar de. De kan ha haft bättre chanser till överlevnad än stora hundar i en tid när människan började leva trängre ihop i större byar och städer.
Sjukdomar hos små och stora
Från dessa tidiga hundtyper till dagens runt 400 raser är vägen dock lång. Att vissa raser kan spåras direkt tillbaka till någon av dessa tidiga hundtyper är tveksamt, även om det ibland hävdas i rassammanhang. Den breda palett av färg, form och storlek hos våra hundar som vi ser idag har vi skapat de senaste århundraden genom ett medvetet avelsurval och genom att korsa raser med varandra. De flesta raser i dagens mening har inte mer än något eller några hundra år på nacken.
Att vi i vår jakt på udda exteriörer tagit vara på egenskaper som fört med sig problem i form av ohälsa och sjukdom är tyvärr ett etablerat faktum. Några av dessa är överrrepresenterade hos hundar som karakteriseras av jätteväxt, gigantism, eller dvärgväxt, nanosomi, även om det självfallet finns individer, både små och stora, som lever ett friskt och problemfritt liv.
Till sjukdomar som uppträder framför allt hos raserna i storleksspektrumets ytterkanter hör bl a tillväxtrubbningar och ledsjukdomar, frakturer, skelettcancer, förlossningsproblem samt för de större raserna en allmänt kortare livslängd. (Se artikel intill).
Storleken - eller rasen?
Men hur hänger storlek och hälsa ihop? Varför drabbas hundar i storleksskalans ytterkanter mer av vissa sjukdomar än de som håller sig till medelstorlek? En förklaring kan vara att hundar inte förändras på samma sätt som andra däggdjur när storleken ökar eller minskar. Små hundar föder t ex relativt sett stora valpar, vilket ger en ökad benägenhet för förlossningskomplikationer.
Sambandet storlek-hälsa kompliceras av att såväl storleken som sjukdom är en funktion av genetiska anlag. Då kan det vara svårt att skilja på om en sjukdom i första hand beror på storleken eller om den snarare är rasbunden, dvs beror på att defekta gener fått fäste i en viss population. Det senare är fallet med vissa hjärtsjukdomar. Mindre raser har oftare problem med hjärtklaffen, medan de större företrädesvis lider av hjärtmuskelproblem. Enligt Anna Tidholm, överveterinär vid Djursjukhuset Albano, specialist i hundens o kattens sjukdomar, docent och europeisk hjärtspecialist, beror hjärtsjukdomarna på att man inom de olika raserna avlat på defekta gener. De kan därför inte kopplas till storleken som t ex tillväxtrubbningarna kan.
Erling Strandberg, professor i husdjursgenetik vid SLU, säger att både storleken och rasen mycket väl kan ha betydelse för vilka sjukdomar hunden utvecklar. Hur det hänger ihop kan ha att göra med när en viss mutation uppträtt, och om den, som i fallet med genvarianten för småvuxenhet, beror på en enda gen som har stor effekt, eller om flera gener är inblandade.
- Om en mutation, t ex ett sjukdomsanlag, kommit in tidigt i en viss hundtyp kan det sedan ha spritt sig när människan avlat fram andra hundraser/typer utifrån denna tidiga typ. Det skulle kunna vara fallet med sjukdomarna hos en del stora raser, menar han.
En mutationen kan också ha uppstått senare i en ras, och kan då vara mer rasbunden än storleksbunden. Storleken kan sedan ha betydelse för om och vilka problem mutationen skapar. Om en stor ras har anlag för en viss defekt, t ex för grunda höftleder, och sedan storleken gör att leden utsätts för en stor belastning, då får den troligen problem. Små raser kan också ha gener för dåliga höfter, men då deras leder utsätts för en relativt liten belastning kommer de inte att lida av det.
- Storlek och ras kan därför hänga ihop på ett komplext sätt, sammanfattar Erling Strandberg.
Miljön påverkar också
Åke Hedhammar, professor i medicinska sjukdomar hos smådjur (hund och katt) vid SLU, påpekar att även miljön påverkar hur sjukdomar utvecklas.
- Stora raser drabbas av tillväxtrubbningar därför på att de växer för fort. Men tillväxthastigheten kan vara uppdriven av två skäl: gener och näringstillförsel, det vill säga vilken mat vi ger dem. Det är en viktig förklaring till tillväxtrubbningar som tyvärr ofta glöms bort, framhåller han.
Anne-Sofie Lagerstedt, professor i kirurgi vid SLU, påpekar att även rasstandarden har betydelse.
- I vissa fall är rasstandarden skriven så att rasen inte kan utvecklas åt ett sundare håll - då vore den inte längre samma ras. Hur populär en ras är spelar förstås också en viktig roll. I s k moderaser har man använt individer som inte borde gått i avel och som spritt sina sjukdomsanlag inom populationen. En benägenhet att utveckla en viss sjukdom kan alltså se ut som ett storlekssamband, trots att det i själva verket är defekta gener som styr. Men idag vi vet inte tillräckligt mycket om dessa frågor. Det behövs mer forskning!
Miljön styr storleken
Hur ser då idealhunden ut, den som lever ett friskt och hälsosamt liv och löper liten risk att utveckla sjukdomar? Ja, det beror på vilket perspektiv man anlägger. Att tala om en idealstorlek för hunden som art är omöjligt, menar Carles Vila vid Evolutionsbiologiskt centrum vid Uppsala universitet.
- I naturen kan man inte tala om en idealstorlek för en djurart utan att sätta den i relation till den miljö djuret ska leva i. Näringstillgång, klimat, förekomst av naturliga fiender mm påverkar vilken storlek som gynnas i en viss miljö mm. Det som är den ideala storleken i en miljö behöver inte vara det i en annan. Så är t ex vilda katter som lever i ett kallare klimat vanligen större än de som lever i ett varmare klimat, eftersom de större djuren har en relativt sett mindre yta i förhållande till kroppens volym och därmed lättare att behålla värmen.
Flera av dagens hundraser hade troligen inte hade överlevt om de varit utsatta för ett naturligt urval, anser Vilà.
- Extrem litenhet, extrema proportioner och bristande förmåga att springa är egenskaper som mycket troligt skulle selekterats bort i naturen, liksom bristande förmåga att föda fram valpar på naturlig väg. De större hundarna skulle kanske haft lättare att klara sig, men de allra minsta hade nog varit chanslösa.
Vildhunden - en medelstor "normalhund"
Låt oss ta en titt på vildlevande hundar, dessa "urhundens" nutida arvtagare, där det naturliga urvalet vaskat fram en livsduglig modell. Den mest kända vildhunden, den australiensiska dingon, en gång införd till Australien som tamhund men sedan förvildad, väger 12-24 kg och mäter 44-63 cm i mankhöjd. Något mindre är dess släkting på Nya Guinea, den halvvilda New Guinea Singing Dog, med en medelvikt på 12-13 kg. Aningen större är canaan dog som utvecklades i Palestina på 1930-talet ur halvilda s k pariahhundar. Rasen, som erkändes av FCI 1966, ska enligt standarden vara "medelstor, välbalanserad, stark, kvadratisk och av vildhundstyp." Mankhöjen ska ligga på 50-60 cm och vikten på 18-25 kg.
Medelstora och välproportionerade är också många av de "byhundar" som håller till i närheten av byar och städer, observerar Raymond och Lorna Coppinger, som studerat vildhundspopulationer runt om i världen. Byhundarna lever visserligen nära människor och livnär sig på deras sopor, men de fortplantar sig utan mänsklig inblandning.
Byhundarna på Pemba t ex, en isolerad ö utanför Östafrikas kust, är medelstora med rektangulär kroppsform och en vikt på runt 15 kg. Med undantag av färgen är de påfallande lika varandra. Den här likheten antyder hur väl hundarna har anpassat sig till sin livsmiljö, menar Coppingers. Större individer har svårt att hitta tillräckligt med föda bland soporna och selekteras därför bort av naturen; mindre hundar skulle vara för små för att försvara ett tillräckligt stort område för födosök.
Herdehundar i europeiska bergsområden, även de icke-avlade, är däremot vanligen större än den "typiska byhunden". De är grövre byggda och kan väga upp till 40 kg. Förklaringen enligt Ray och Lorna Coppinger: de större mer långbenta hundarna har bättre chanser att överleva de långa vandringar de gör tillsammans med sina herdar i jakt på bättre bete åt fåren. Att gå en lång sträcka är mindre krävande för en större hund, som dessutom klarar bristen på föda, sjukdomar och dåligt väder bättre än en mindre.
Innan vi utnämner vildhunden eller urhunden som idealmodell gäller det dock att hålla i minnet att vildhundar, precis som blandrashundar, inte är lika väl dokumenterade som vår rashundar vad gäller hälsa och sjukdom. Bland vildhundar är dessutom sannolikt dödligheten hög bland de unga djuren, eftersom det är i naturen vanligen är de unga individerna som stryker med först. Vilka sjukdomar de skulle ha benägenhet att utveckla och hur gamla de skulle kunna bli kan alltså vara svårt att studera.
Högre risk för stora raser
Hur ser det då ut bland våra svenska hundar? Ja, statistik från försäkringsbolaget Agria ger ett visst stöd för att de medelstora hundarna är minst sjuka. I gruppen som löper högst risk att dö före 10 års ålder återfinns mest stora eller gigantiska raser, tillsammans med några medelstora. I gruppen med lägst risk saknas de stora och gigantiska raserna helt. Av de tio raser som hamnar i topp vad gäller veterinärvård är fem stycken stora raser, fyra medelstora och en liten. I gruppen med lägst risk för veterinärvård återfinns huvudsakligen medelstora raser, f a jakthundsraser, några icke-jakthundsraser, blandraser samt några småraser.
- Stora och gigantiska raser löper definitivt en högre risk att dö före tio års ålder. När det gäller veterinärvård är bilden inte lika klar. Där har fortfarande de stora raserna en högre risk. Många av hundarna med lägst risk är medelstora, men man måste fråga sig om de medelstora jakthundsraserna faktiskt är mindre sjuka eller om de bara tas mer sällan till veterinären? Det finns inga enkla linjära samband mellan storlek, hälsa och livslängd, analyserar Brenda Bonnett, professor i epidemiologi vid Ontario Veterinary College, University of Guelph i Kanada, som använt data från Agrias försäkringsstatistik i sin forskning.
25 kg - ett ideal?
Ibland hävdas att hund på 25 kg skulle vara ett riktmärke för hur en frisk hund bör vara konstruerad. Anatomiboken, som ingår i SKK:s bokserie Hunduppfödaren, talar om "normalhunden", "en hund som representerar genomsnittet av hundraser, d.v.s. en hund som väger ca 25 kg och som exteriört inte har några extrema detaljer". Engelsk setter kunna enligt boken kunna stå modell för denna medelhund. Ser man på de storleksrelaterade sjukdomarna finns vissa faktorer som talar för en "25-kilosgräns". Hundar i den storleksordningen löper mindre risk att drabbas av led- och skelettproblem, konstaterar Lennart Sjöström, medicinsk chefveterinär vid Regiondjursjukhuset Strömsholm. Frekvensen för problem av denna art börjar när hunden väger uppåt 35-40 kg.
- Neråt går det inte att ange någon gräns. Det är egentligen inget fel vara liten, problemen hos de små raserna är mer rasbundna.
Henrik von Euler, leg vet, vet med dr och specialist i onkologi hos hund och katt, säger att en vikt på runt 25 kg utgör en slags gräns för när risken för skelettcancer, osteosarkom, ökar.
- Men det finns många andra cancertyper som kan drabba hundar i alla storlekar. Den cancerfria hundstorleken finns inte. Att ange en viktgräns gör dessutom att man skulle riskera att glömma bort de sjukdomar som finns hos medelstora hundar, bara för att det finns andra som är sjukare.
Åke Hedhammar påpekar att det är fel att koncentrera sig enbart på vikt och storlek.
- Det viktiga kan lika gärna vara hull och proportioner. Att vara lång och ranglig är t ex inte alls lika farligt för tillväxten som att vara stor och massiv. Överdrivna proportioner, t ex akromegali, är ett större problem än storleken i sig. Därför ser vi idag de största hälsoproblemen hos de akromegala, molossoida hundarna, liksom hos de brachycephala och chondrodystrofa (se faktaruta, red:s anm.).
Storleken - en form av extremavel?
Under det gångna året har extremavel av exteriöra detaljer debatterats i hundmedia. Då har det i första hand handlat om vad överdrivna exteriöra drag som för mycket skinn, inrullade ögonlock, övervinklade eller undervinklade bakben och plattnosighet betyder för hundens hälsa. Är storleken också en form av extremavel? Ja, det är de veterinärer Hundsport Special talat med överens om.
- De senaste decennierna har många av de stora raserna blivit allt större och de små allt mindre. Enligt rasstandarden ska t ex en grand danois väga mellan 60-70 kg, men vi har ju inte alls de måtten idag. Hundarna är mycket större! Vad avel på extrem storhet eller litenhet betyder för hälsan borde uppmärksammas mer, säger Monica Stavenborn, klinikveterinär vid Smådjurskliniken vid SLU, specialist i hundens och kattens sjukdomar och uppfödare av grand danois och mops, kennel Kingsize.
Hur stor kan hunden bli?
Världens nu levande största eller åtminstone högsta hund är enligt Guinness Rekordbok "Gibson", en harlekinfärgad grand danois som bor i Kalifornien. Gibson mäter 107 cm i mankhöjd och lär väga 85 kg. Hans motsats är chihuahuan Heaven Sent Brandy, som bor i Florida. Brandy är blott 15,2 cm lång från nos till svansspets och därmed världens kortaste hund. Hur mycket den lilla tiken väger förtäljer inte historien.
Hur stor eller liten kan en hund egentligen bli?
- Erfarenheter från andra djurarter visar att variationen kan bli betydligt större än vad den är idag. Finns variation går det vanligen att bygga vidare på den, säger husdjursgenetiker Erling Strandberg. Höns, nötkreatur och svin t ex har idag en tillväxt som man inte trodde var möjlig för bara 20-30 år sedan. Rent fysiologiskt finns inga hinder för att skapa hundar som är så små som t ex 100 gram. Små möss kan ju väga under 10 gram men ändå vara fullt fungerande däggdjur.
På samma sätt finns det däggdjur som är betydligt större än hundar - elefanter till exempel. Var gränsen går för hur stora hundar kan bli är det ingen som vet.
Även om en chihuahua och en irländsk varghund till det yttre är mycket olika varandra, så har de i grunden samma beteenden, samma funktion för människan och samma kromosomuppsättning. I den bemärkelsen är de båda hundar. Men en grundläggande aspekt av den biologiska definitionen av "art" är att djur som tillhör samma art ska kunna para sig och få fertil avkomma. I fallet med chihuahuan och varghunden är en naturlig parning fysisk omöjligt - de är för olika i storlek, i alla fall om tiken är den mindre hunden. I den bemärkelsen är dessa båda extremer, om man hårdrar resonemanget, inte längre medlemmar av samma art. I vår strävan efter exteriör originalitet har vi hamnat i utkanten av det biologiska artbegreppet.
Det är ett svindlande perspektiv på hundavel.
Eliza Kajanus
Liten ordlista:
Akromegali - onormal förstoring av vissa kroppsdelar
Brachycephalism - kortskallighet
Chondrodystrofi - medfödd dvärgväxt som kännetecknas av korta extremiteter, ofta även krumbenthet
Gigantism - jätteväxt
Nanosomi - dvärgväxt
Notis:
Portugisiska vattenhundar hjälpte forskare finna dvärghundsgen
Portugisiska vattenhundar spelade en avgörande roll när ett internationellt forskarteam fann genen som gör hundar små. Forskarna valde portugisisk vattenhund därför att denna ras kan variera ovanligt mycket i storlek. De jämförde dna-prover från 463 portugisiska vattenhundar från hela USA och kunde då konstatera att de minsta hundarna verkade ha en variant av en gen som styr tillväxtfaktorn IGF1 gemensam. De stora hundarna i studien hade en annan variant av samma gen.
När forskarna breddade sin undersökning till över 3 000 hundar av 143 raser visade det sig att nästan alla de mindre raserna bar på den speciella genvarianten, medan de större raserna bar på den andra. En enda gen avgör alltså om hunden blir en dvärghund.
Resultatet kan enligt forskarna ge insikt i hur människor och andra däggdjurs storlek är genetiskt programmerad och hjälpa oss att förstå hur vissa sjukdomar, bl a cancer, utvecklas. Studien, som letts av Nathan B Sutter vid National Human Genome Research Institute i USA, publicerades i april i år i den amerikanska tidningen Science.
Skriftliga källor och lästips i urval:
Anderson, Ronald: Age Distribution in Dogs and its Relation of Life Expectancy. The Fourth Nordic Symposium on Small Animal Disease (Proceedings). Stockholm 1990.
Bonnett, B N, Egenvall, A, Hedhammar, Å, Olson, P (2005): Mortality in over 350 000 Insured Swedish Dogs from 1995-2000: Breed-, Gender-, Age- and Cause-specific Rates. Acta vet. Scand. Vol 46, 2005, p. 105-120.
Coppinger, Raymond och Coppinger, Lorna: "Dogs - A Startling New Understanding of Canine Origin, Behavior & Evolution", Scribner. New York 2001.
Egenvall, Agneta, Nødtvedt, Ane, von Euler, Henrik (2007): Bone tumors in a population of 400 000 insured Swedish dogs upto 10 y of age: incidence and survival. The Canadian Journal of Veterinary Research (under tryckning).
Egenvall, A, Bonnett, B N, Hedhammar, Å, Olson, P (2005): Mortality in over 350 000 Insured Swedish Dogs from 1995-2000: Breed-Specific Age and Survival Patterns and Relative Risk for Causes of Death. Acta vet. Scand. Vol 46, 2005, p. 121-136.
Fogel-Rödin, Gösta (red): Hunden. Västergötlands Turistråd. Skövde 1983.
Galis F, Sluijs IVD, Dooren TJMV, Mets JAJ, Nussbaumer M (2006). Do large dogs die young? Journal of Experimental Zoology (Mol. Dev. Evol.) 306B.
Scott, John Paul, Fuller, John L. Genetics and the Social Behavior of the Dog. Thge University of Chicago Press. Chicago 1965.
Sutter, Nathan B et al (2007): A Single Allele Is a Major Determinant of Small Size in Dogs. Science 316, 112, 2007
Winqvist, G, Indrebö, A, Hübenthal, R, Linna, D, Ulstad, R: Anatomiboken. (Ingår i SKK:s serie Hunduppfödaren). Sellin & Partner. Stockholm 2006.
Samt internetbaserade källor, bl a ne.se, wikipedia.se och en.wikipedia.org