Väger idealhunden 25 kg, del 2: Här har storleken betydelse (Hundsport Special 4/07)
Det finns en rad sjukdomar och hälsoproblem som är överrrepresenterade hos små respektive mycket stora raser. Här är några exempel:
Ortopediska problem
Ortopediska problem är nog det man oftast tänker på när det gäller storleksrelaterade sjukdomar. Medelstora hundar löper mindre risk att drabbas av ortopediska problem. Stora raser drabbas däremot ofta av utvecklingsrubbningar som osteochondros och höftledsdysplasi. Dessa sjukdomar beror på flera faktorer, både ärftliga sådana och olika miljöfaktorer som hull, typ av motion och utfodring.
De stora rasernas problem anses vara deras snabba tillväxt snarare än slutstorleken i sig. Tidigare ansågs det bra om hundar växte fort, men idag vet man att det är skadligt. Genetiska anlag för snabb tillväxt förvärras av att hunden får felaktig utfodring med för mycket foder (energi) och/eller för mycket snarare än för lite kalcium.
I perioden kring 4-6 månaders ålder växer de stora raserna som allra snabbast och många drabbas då av osteochondros. Den snabba tillväxten gör att brosket i benets tillväxtzoner inte förbenas som det ska, vilket kan leda till att broskbitar lossnar. Många stora hundar kan få osteochondros i flera leder samtidigt när de är unga. Det gör det svårare att upptäcka hältor än om sjukdomen bara sitter i en led. Ibland feldiagnosticeras osteochondros hos storvuxna raser som växtvärk, något som enligt dagens rön inte förekommer hos hund. Osteochondros är en av många orsaker bakom artros.
Ett annat problem hos storvuxna raser är att benen i underarmen växer olika fort, vilket de inte gör hos mindre raser. Frambenet blir då snedbelastat, vilket kan ge skador på leder och bl a orsaka artros. Stora hundar får även ofta problem med ledband, bl a korsbanden. Ett nystartat forskningsprojekt vid SLU ska undersöka vad detta beror på. Flera tänkbara orsaker finns, som dessutom kan samverka. Dit hör hundens bl a storlek, hull, ledvinklar och benställning samt genetiska anlag. Att hunden haft en utvecklingsrubbning i skelettet som ung kan påverka ledband och andra mjukdelar i vuxen ålder.
Höftledsdysplasi, HD, är en annan sjukdom som framför allt drabbar stora, snabbväxande raser. Höftledsdysplasi innebär att ledskålen i höftleden är för grund eller för vid, vilket gör leden ostadig. Höftledsdysplasi beror på flera olika faktorer, bl a genetiska anlag, muskelmassa och tillväxthastighet. Även miljöfaktorer som utfodringen spelar in. Storvuxna hundar som redan som unga är överviktiga löper större risk att utveckla HD.
Hos mindre hundar kan bl a de chondrodystrofa raserna drabbas av ortopediska problem. Hos en chondrodystrof hund händer det inte sällan att ledytorna passar dåligt ihop. Hundarna blir så krokbenta att lederna felbelastas. Ledbanden blir uttänjda och hunden får svårt att gå.
För de allra minsta raserna kan deras litenhet i sig ställa till med problem. En hund på 1-2 kg har av naturliga skäl en tämligen blygsam benstomme. Benen i underarmen, armbågsbenet och strålbenet, hos en hund i den här storleksklassen är inte mer än några millimeter tjocka. Frakturer på de allra minsta raserna är mycket vanliga. Givetvis handlar det här inte om någon sjukdom, men väl ett storleksrelaterat hälsoproblem.
Källor: Lennart Sjöström, chefveterinär vid Regiondjursjukhuset Strömsholm, Håkan Kasström, docent i klinisk radiologi, Åke Hedhammar, professor i medicinska sjukdomar hos smådjur (hund och katt) vid SLU, Pia Gustås, vet med dr och forskare i ortopedi och rehabilitering vid SLU.
Förlossningskomplikationer
Förlossningskomplikationer, dystokier, är ett område där storleken har betydelse. Mycket små och mycket stora raser drabbas oftare än medelstora. Hos de småvuxna raserna är problemet vanligen att fostren ofta är för stora i förhållande till tiken. Tikarna får svårt att föda fram dem och måste förlösas med kejsarsnitt. Dystokier förekommer även hos några av de riktigt stora raserna. Här är problemet ofta att tikarna istället har för svaga värkar - livmodern orkar inte dra ihop sig. Det kan t ex hända att värkarna inte kommer igång alls, så att tiken måste sättas igång. Hos andra upphör värkarna trots att det finns valpar kvar i livmodern, så att tiken måste få värkstimulerande medel. Ofta slutar förlossningarna ändå med kejsarsnitt.
Hos stora raser är valparnas storlek vanligen inga problem. De är mindre i förhållande till tiken än små rasers valpar. Det ger dem gott om plats att passera ut genom födelsekanalen och framfödandet skapar därför inga komplikationer i sig. Däremot kan antalet valpar vara ett problem. Ju större ras, desto fler blir valparna. Om kullstorleken är orsaken till värksvagheten eller om det finns andra förklaringar är idag inte klarlagt, men forskning pågår.
Även kortskalliga, brachycephala, raser har problem med förlossningarna, vilket debatterats under det gångna året. Förutom problem med stora valpar förekommer hos dessa raser också problem med värksvaghet.
Ett annat skäl till dystokier är att bäckenet hos vissa raser har en form som försvårar passagen för valparna.
Källa: Anne-Sofie Lagerstedt, professor i kirurgi vid SLU
Skelettcancer
Skelettcancer, osteosarkom, är en annan sjukdom där storleken har betydelse. Osteosarkom drabbar främst storvuxna raser, oftast i underarmens strålben, armbågsbenet och överarmsbenet respektive i skenbenet och vadbenet. Risken för att utveckla osteosarkom ökar markant ju större rasen är. Sjukdomen debuterar framför allt vid två tillfällen i hundens liv, dels när hunden kommer i puberteten, dvs i ett-tvåårsåldern, och dels när den är åtta-nio år. Fram till den åldern stiger risken, för att sedan plana ut. Ett av skälen till att även äldre hundar drabbas är att kroppens förmåga att reparera skador på celler minskar med åren, vilket ökar cancerfrekvensen.
Olika teorier finns om varför just stora raser drabbas och området beforskas just nu. En förklaring skulle kunna vara att stora hundar har ett överskott av tillväxthormon, vilket påverkar celldelningen. Det gör en snabbväxande hund extra utsatt om en mutation i en skelettcell inträffar. Risken finns att den mutationsdrabbade cellen drar fördel av den höga tillväxttakten och förökar sig snabbt. Resultatet blir osteosarkom.
De storvuxna raserna är också utsatta för osteosarkom av en annan orsak. Genom sin storlek utsätts de för en hög belastning i benet under benbildningen. Det kan skapa mikrofrakturer i benet, som kroppen själv reparerar. I ett ben som genomgår en kontinuerlig reparationsprocess finns alltid en ökad risk att något under reparationen "går fel", så att hunden utvecklar skelettcancer.
Källa: Henrik von Euler, leg vet, vet med dr och specialist i onkologi hos hund och katt.
Livslängden
Att stora hundar lever kortare tid än små är väl känt. Många hundar dör i förtid p g a cancer och sjukdomar i rörelseapparaten, vilket drar ner den genomsnittliga livslängden. Men storvuxna raser drabbas även tidigare av ett antal sjukdomar som kommer med åldern som livmoderinflammation, njurskador mm. Man kan säga att de åldras fortare än småvuxna raser. Varför det är så är det idag ingen som vet. En möjlig orsak är att den snabba tillväxten tidigt i livet gör att deras kroppar bryts ner tidigare ? att växa fort påskyndar degenerationen.
Hos många andra djurarter är förhållandet det omvända: stora arter lever längre än små, även om undantag (t ex fladdermöss) finns. Varför det är så diskuteras livligt bland forskarna. En teori är att livslängden hänger ihop med ämnesomsättningen. Stora djur har lägre massaspecifik ämnesomsättning (ämnesomsättning per volym) än små djur. Det gör att de har en lägre produktion av s k (fria) radikaler, som kan skada cellerna och DNA:t. Stora djur är därför mindre utsatta för oxidativ stress.
Enligt andra teorier lever stora djur längre då de har större hjärnvolym. Det gör dem mindre utsatta för olika nedbrytningsprocesser som bidrar till åldrandet i sig. Andra hävdar att andra organs storlek i förhållande till kroppsstorleken har större betydelse för livslängden än hjärnstorleken. Även tidig könsmognad har föreslagits som skäl till kortare livslängd.
De exakta mekanismerna bakom åldrandet är det idag ingen känner till, men många studier pågår. Ämnet är högaktuellt, bl a för att en inblick i djurs livslängd kan ge förklaringar till varför människor åldras.
Källor: Galis F et al (2006), Nationalencyklopedin (ne.se), http://jp.senescence.info, Åke Hedhammar, professor i medicinska sjukdomar hos smådjur (hund och katt) vid SLU, Agneta Egenvall, docent i epidemiologi vid SLU mm.
Ortopediska problem är nog det man oftast tänker på när det gäller storleksrelaterade sjukdomar. Medelstora hundar löper mindre risk att drabbas av ortopediska problem. Stora raser drabbas däremot ofta av utvecklingsrubbningar som osteochondros och höftledsdysplasi. Dessa sjukdomar beror på flera faktorer, både ärftliga sådana och olika miljöfaktorer som hull, typ av motion och utfodring.
De stora rasernas problem anses vara deras snabba tillväxt snarare än slutstorleken i sig. Tidigare ansågs det bra om hundar växte fort, men idag vet man att det är skadligt. Genetiska anlag för snabb tillväxt förvärras av att hunden får felaktig utfodring med för mycket foder (energi) och/eller för mycket snarare än för lite kalcium.
I perioden kring 4-6 månaders ålder växer de stora raserna som allra snabbast och många drabbas då av osteochondros. Den snabba tillväxten gör att brosket i benets tillväxtzoner inte förbenas som det ska, vilket kan leda till att broskbitar lossnar. Många stora hundar kan få osteochondros i flera leder samtidigt när de är unga. Det gör det svårare att upptäcka hältor än om sjukdomen bara sitter i en led. Ibland feldiagnosticeras osteochondros hos storvuxna raser som växtvärk, något som enligt dagens rön inte förekommer hos hund. Osteochondros är en av många orsaker bakom artros.
Ett annat problem hos storvuxna raser är att benen i underarmen växer olika fort, vilket de inte gör hos mindre raser. Frambenet blir då snedbelastat, vilket kan ge skador på leder och bl a orsaka artros. Stora hundar får även ofta problem med ledband, bl a korsbanden. Ett nystartat forskningsprojekt vid SLU ska undersöka vad detta beror på. Flera tänkbara orsaker finns, som dessutom kan samverka. Dit hör hundens bl a storlek, hull, ledvinklar och benställning samt genetiska anlag. Att hunden haft en utvecklingsrubbning i skelettet som ung kan påverka ledband och andra mjukdelar i vuxen ålder.
Höftledsdysplasi, HD, är en annan sjukdom som framför allt drabbar stora, snabbväxande raser. Höftledsdysplasi innebär att ledskålen i höftleden är för grund eller för vid, vilket gör leden ostadig. Höftledsdysplasi beror på flera olika faktorer, bl a genetiska anlag, muskelmassa och tillväxthastighet. Även miljöfaktorer som utfodringen spelar in. Storvuxna hundar som redan som unga är överviktiga löper större risk att utveckla HD.
Hos mindre hundar kan bl a de chondrodystrofa raserna drabbas av ortopediska problem. Hos en chondrodystrof hund händer det inte sällan att ledytorna passar dåligt ihop. Hundarna blir så krokbenta att lederna felbelastas. Ledbanden blir uttänjda och hunden får svårt att gå.
För de allra minsta raserna kan deras litenhet i sig ställa till med problem. En hund på 1-2 kg har av naturliga skäl en tämligen blygsam benstomme. Benen i underarmen, armbågsbenet och strålbenet, hos en hund i den här storleksklassen är inte mer än några millimeter tjocka. Frakturer på de allra minsta raserna är mycket vanliga. Givetvis handlar det här inte om någon sjukdom, men väl ett storleksrelaterat hälsoproblem.
Källor: Lennart Sjöström, chefveterinär vid Regiondjursjukhuset Strömsholm, Håkan Kasström, docent i klinisk radiologi, Åke Hedhammar, professor i medicinska sjukdomar hos smådjur (hund och katt) vid SLU, Pia Gustås, vet med dr och forskare i ortopedi och rehabilitering vid SLU.
Förlossningskomplikationer
Förlossningskomplikationer, dystokier, är ett område där storleken har betydelse. Mycket små och mycket stora raser drabbas oftare än medelstora. Hos de småvuxna raserna är problemet vanligen att fostren ofta är för stora i förhållande till tiken. Tikarna får svårt att föda fram dem och måste förlösas med kejsarsnitt. Dystokier förekommer även hos några av de riktigt stora raserna. Här är problemet ofta att tikarna istället har för svaga värkar - livmodern orkar inte dra ihop sig. Det kan t ex hända att värkarna inte kommer igång alls, så att tiken måste sättas igång. Hos andra upphör värkarna trots att det finns valpar kvar i livmodern, så att tiken måste få värkstimulerande medel. Ofta slutar förlossningarna ändå med kejsarsnitt.
Hos stora raser är valparnas storlek vanligen inga problem. De är mindre i förhållande till tiken än små rasers valpar. Det ger dem gott om plats att passera ut genom födelsekanalen och framfödandet skapar därför inga komplikationer i sig. Däremot kan antalet valpar vara ett problem. Ju större ras, desto fler blir valparna. Om kullstorleken är orsaken till värksvagheten eller om det finns andra förklaringar är idag inte klarlagt, men forskning pågår.
Även kortskalliga, brachycephala, raser har problem med förlossningarna, vilket debatterats under det gångna året. Förutom problem med stora valpar förekommer hos dessa raser också problem med värksvaghet.
Ett annat skäl till dystokier är att bäckenet hos vissa raser har en form som försvårar passagen för valparna.
Källa: Anne-Sofie Lagerstedt, professor i kirurgi vid SLU
Skelettcancer
Skelettcancer, osteosarkom, är en annan sjukdom där storleken har betydelse. Osteosarkom drabbar främst storvuxna raser, oftast i underarmens strålben, armbågsbenet och överarmsbenet respektive i skenbenet och vadbenet. Risken för att utveckla osteosarkom ökar markant ju större rasen är. Sjukdomen debuterar framför allt vid två tillfällen i hundens liv, dels när hunden kommer i puberteten, dvs i ett-tvåårsåldern, och dels när den är åtta-nio år. Fram till den åldern stiger risken, för att sedan plana ut. Ett av skälen till att även äldre hundar drabbas är att kroppens förmåga att reparera skador på celler minskar med åren, vilket ökar cancerfrekvensen.
Olika teorier finns om varför just stora raser drabbas och området beforskas just nu. En förklaring skulle kunna vara att stora hundar har ett överskott av tillväxthormon, vilket påverkar celldelningen. Det gör en snabbväxande hund extra utsatt om en mutation i en skelettcell inträffar. Risken finns att den mutationsdrabbade cellen drar fördel av den höga tillväxttakten och förökar sig snabbt. Resultatet blir osteosarkom.
De storvuxna raserna är också utsatta för osteosarkom av en annan orsak. Genom sin storlek utsätts de för en hög belastning i benet under benbildningen. Det kan skapa mikrofrakturer i benet, som kroppen själv reparerar. I ett ben som genomgår en kontinuerlig reparationsprocess finns alltid en ökad risk att något under reparationen "går fel", så att hunden utvecklar skelettcancer.
Källa: Henrik von Euler, leg vet, vet med dr och specialist i onkologi hos hund och katt.
Livslängden
Att stora hundar lever kortare tid än små är väl känt. Många hundar dör i förtid p g a cancer och sjukdomar i rörelseapparaten, vilket drar ner den genomsnittliga livslängden. Men storvuxna raser drabbas även tidigare av ett antal sjukdomar som kommer med åldern som livmoderinflammation, njurskador mm. Man kan säga att de åldras fortare än småvuxna raser. Varför det är så är det idag ingen som vet. En möjlig orsak är att den snabba tillväxten tidigt i livet gör att deras kroppar bryts ner tidigare ? att växa fort påskyndar degenerationen.
Hos många andra djurarter är förhållandet det omvända: stora arter lever längre än små, även om undantag (t ex fladdermöss) finns. Varför det är så diskuteras livligt bland forskarna. En teori är att livslängden hänger ihop med ämnesomsättningen. Stora djur har lägre massaspecifik ämnesomsättning (ämnesomsättning per volym) än små djur. Det gör att de har en lägre produktion av s k (fria) radikaler, som kan skada cellerna och DNA:t. Stora djur är därför mindre utsatta för oxidativ stress.
Enligt andra teorier lever stora djur längre då de har större hjärnvolym. Det gör dem mindre utsatta för olika nedbrytningsprocesser som bidrar till åldrandet i sig. Andra hävdar att andra organs storlek i förhållande till kroppsstorleken har större betydelse för livslängden än hjärnstorleken. Även tidig könsmognad har föreslagits som skäl till kortare livslängd.
De exakta mekanismerna bakom åldrandet är det idag ingen känner till, men många studier pågår. Ämnet är högaktuellt, bl a för att en inblick i djurs livslängd kan ge förklaringar till varför människor åldras.
Källor: Galis F et al (2006), Nationalencyklopedin (ne.se), http://jp.senescence.info, Åke Hedhammar, professor i medicinska sjukdomar hos smådjur (hund och katt) vid SLU, Agneta Egenvall, docent i epidemiologi vid SLU mm.