Schillerstövaren - svensk ädling med näsa för räv (Jakt & Jägare 4/08)
Spårnoga med ett välklingande skall, uthållig med starka tassar. Så kan man beskriva den äldsta av de svenska stövarraserna - schillerstövaren. Den röda hunden med den svarta manteln betraktas ofta som rävstövaren nummer ett men skäms inte heller för sig i harspåret.
Med sin lätta, finlemmade kropp och sitt vackra huvud brukar schillerstövaren betecknas som den ädlaste bland stövarraserna. Men bakom den eleganta fasaden och den mjuka blicken bor en jaktmaskin.
Av hävd är schillerstövaren känd som rävstövaren nummer ett. Det har sina förklaringar. Rasen utmärks av ett starkt intresse för just räv, även om det finns individer som föredrar hare. Schillerstövarens drevsätt passar också bra för rävjakt. Rasen är en utpräglad markdrivare och omvittnat spårnoga. Den driver i lagom takt och har ett klangrikt, väl hörbart skall, som gör att räven hela tiden vet var den har hunden och tryggt låter sig drivas.
Väcker på slag
Att schillern därtill gärna väcker på slag, dvs ger väckskall på kalla rävspår, gör att upptagen blir lugna. Det är en viktig egenskap för en lyckad rävjakt. Blir Mickel överraskad i legan går jakten sällan längre än till närmaste gryt.
Men schillerstövaren följer lika gärna Jösse i spåren, och den gör det bra. Fyra gånger under de senaste tio åren har en schiller stått överst på pallen i Stövar-SM, harjaktens formel 1-tävling, i konkurrens med de numerärt betydligt större raserna hamilton- och finnstövare.
- Det talas ibland om räv- och harlinjer. Visst finns det linjer där hundarna är mer eller mindre benägna att väcka, men framför allt handlar det om jaktlust och vad jägaren själv vill att hunden ska jaga, säger Ingemar Larsson, ordförande i Svenska Schillerstövarföreningen. Det är en lättpräglad ras - det är mycket viktigare än vilka linjer hunden har bakom sig.
Äldst bland svenska raser
Schillerstövarens vagga stod i Stenungssund i Bohuslän. Som rasens stamhundar räknas Ralla I och Tamburini I, två helsyskon med kontinentalt, engelskt och gammalt svenskt stövarblod i sina ådror. 1886 vann de första pris bland stövarna på landets allra första hundutställning.
För deras ägare Per Schiller blev det startskottet för ett mycket målmedvetet avelsarbete. Med ovannämnda par som grund avlade han på kort tid fram en stövartyp som passade hans marker: lätt, uthållig och full av jaktlust.
Hård inavel
Per Schillers uppfödning präglades av hård inavel. Det gäller inte bara de två stamhundarna (vars mamma själv var frukten av en syskonparning) utan även senare generationer. Den typen av avel är otänkbar idag, men vid tiden kring sekelskiftet var Per Schillers tillvägagångssätt en självklarhet för många och inte på något sätt unikt för just denna ras.
Schillers stövare blev snabbt kända både för sin homogena typ och sina goda jaktliga egenskaper.
1907, bara dryga 20 år efter starten, erkändes schillerstövaren som egen ras. Det fick dock Per Schiller inte längre uppleva. Han dog 1892, blott 34 år gammal.
Med sina mer än 100 år på nacken är schillern den äldsta av Sveriges elva officiellt erkända hundraser. Att inte schillerstövaren utan hamiltonstövaren räknas som Sveriges nationalras har säkert med grundarens sociala tillhörighet att göra: Per Schiller var lantbrukare, medan A. P. Hamilton var greve - och den som startade Svenska Kennelklubben.
Rävskabben slog hårt
Schillerstövarens popularitet har under åren varierat med storleken på framför allt rävstammen. När rävskabben slog till på 1970- och 80-talen drabbades schillerstövaren hårt. Registreringarna dalade från dåvarande 700 hundar årligen till närmare hälften.
Idag är schillerstövaren den tredje största stövarrasen i landet efter finn- och hamiltonstövaren. Intresset för rasen är stabilt och ligger kring 150 registreringar årligen. Förra året noterade schillern faktiskt en liten uppgång till 185 nyregistreringar. Den höga nivåerna från förr lär rasen nog aldrig hitta tillbaka till, även om räven återhämtat sig idag. Jakten med stövare minskar överlag - det har såväl den ökande vargstammen som nya, konkurrerande jaktformer sett till.
Längre säsong för rävhundar
Till schillerns styrka hör dess mångsidighet som stövare. För en hund med flera viltarter på sin repertoar blir säsongen längre än för den rena harspecialisten. Rävjakten börjar redan i augusti och håller på de flesta håll på ända till mitten av mars. Inte minst är efterfrågan på en bra rävhund hög, vilket ger många jaktdagar.
En annan styrka är uthålligheten. Schillerstövaren orkar jaga i många dagar i sträck utan att gå sönder, även i skarsnö.
En svaghet som nämns ibland är bristande jaktlust. Följ därför gärna med den tilltänkta valpens föräldrar på jakt för att bedöma själv själv! Ta också reda på så mycket som möjligt om deras släktingar och avkommor. Svenska Stövarklubbens hemsida och databasen Stövardata är bra källor.
Smal avelsbas
Schillerstövaren allvarligaste problem idag är dock att rasen sedan många år brottas med en mycket smal avelsbas. För hög inavelsgrad leder till förlust av gener och i förlängningen till att sjukdomar och oönskade egenskaper får fäste i rasen. Att schillerstövaren är föga spridd i utlandet gör situationen extra besvärlig, eftersom nytt blod bara i begränsad omfattning kan hämtas därifrån.
Sedan mitten av 1990-talet pågår ett rasvårdsprojekt för att rädda schillerstövaren. Schweizisk stövare/luzerner (luzernerstövare), finsk stövare och serbski gonic (balkanstövare) har korsats in för att ge ett tillskott av nya gener. Från början var den stora andelen hundar med höftledsfel skälet till dessa parningar; idag står snarare möjligheten till en utökad genpool i fokus.
Hittills har 150 raskorsade hundar fötts. Korsningshundar som paras med ursprungsrasen räknas efter fyra generationer som renrasiga igen. I dagsläget har en sådan kull återregistrerats som ren schiller, men fler behövs innan avelsbasen når en acceptabel nivå, enligt David Borg, avelsråd för schillerstövare vid Svenska Stövarklubben.
Korsningsaveln upprör
Rasvårdsprojektet ses inte med blida ögon av alla schillerstövarägare. Det finns de som ifrågasätter att korsningsavel gagnar rasen. Andra är kritiska till vilka raser som korsas in eller menar att det är bättre att använda hd-belastade schillerstövare i aveln än att blanda in andra raser.
Trots inbördes meningsskiljaktigheter bland schillerfolket går utvecklingen åt rätt håll. Medvetet urval av avelshundar har gjort att inavelsgraden i rasen har sjunkit. Även hälsan har förbättrats. Andelen hundar med höftledsdysplasi har minskat från ett snitt på ca 30 procent under 1990-talets andra hälft till ca 18 procent under de senaste fem åren. Även hjärtsjukdomen PDA och kryptorchism (ofullständigt utvecklade pungkulor) har gått ner.
Ingen föds rådjursren
Som alla stövare måste schillern göras rådjursren. Den som hoppas att valpen ska födas rådjursren, vilket hävdas ibland, kommer att bli besviken. Många schillrar jagar rådjur med förtjusning - det gäller även elithundar. Rasens stora jaktlust och, med stövarmått mätt, mångsidiga viltintresse är här en nackdel. Så räkna med arbete - och gå gärna en dressyrkurs.
Att lydnad förstör jaktlusten är en myt som tyvärr fortfarande lever kvar. Schillerstövaren är självständig och mår bara bra av att lära sig hålla kontakt och lyda på signal. En ordentligt lydnadstränad hund blir kanske jaktligt mogen lite senare än den som får upptäcka världen helt på egen hand, men den förlusten i tid betalar sig under resten av hundens liv.
Rasfakta/schillerstövare:
Hemland: Sverige
Helhetsintryck: Enligt rasstandarden ska schillerstövaren vara torr och ädel och ge intryck av snabbhet och styrka. Till temperamentet ska den vara vaken och livlig.
Mankhöjd: För tik: 49-57 cm (idealhöjd 53 cm). För hanhund: 53 - 61 cm (idealhöjd 57 cm).
Päls och färg: Pälsen ska vara grov och tät, kortare på huvud och öron. Grundfärgen ska vara brun med en tydligt avgränsad svart mantel. Lite vitt får förekomma på bringan och på tårna.
Hälsa: Inom rasen förekommer hd, höftledsdysplasi, och hjärtsjukdomen PDA (persisterande ductus arteriosus), som leder till döden. Även kryptorchism, ofullständigt utvecklade pungkulor, finns. Hundar som används i avel måste vara höftledsröntgade - vilket inte är detsamma som att de har fria höftleder. Vill du vara säker, kontrollera på Svenska Kennelklubbens databas: http://kennet.skk.se/hunddata/.
Övrigt: Korsningshundar (registreringsnummer som börjar med AS) får starta på jaktprov, delta på hundutställning och erövra championat.
Rasklubb: Svenska Schillerstövarföreningen
Av hävd är schillerstövaren känd som rävstövaren nummer ett. Det har sina förklaringar. Rasen utmärks av ett starkt intresse för just räv, även om det finns individer som föredrar hare. Schillerstövarens drevsätt passar också bra för rävjakt. Rasen är en utpräglad markdrivare och omvittnat spårnoga. Den driver i lagom takt och har ett klangrikt, väl hörbart skall, som gör att räven hela tiden vet var den har hunden och tryggt låter sig drivas.
Väcker på slag
Att schillern därtill gärna väcker på slag, dvs ger väckskall på kalla rävspår, gör att upptagen blir lugna. Det är en viktig egenskap för en lyckad rävjakt. Blir Mickel överraskad i legan går jakten sällan längre än till närmaste gryt.
Men schillerstövaren följer lika gärna Jösse i spåren, och den gör det bra. Fyra gånger under de senaste tio åren har en schiller stått överst på pallen i Stövar-SM, harjaktens formel 1-tävling, i konkurrens med de numerärt betydligt större raserna hamilton- och finnstövare.
- Det talas ibland om räv- och harlinjer. Visst finns det linjer där hundarna är mer eller mindre benägna att väcka, men framför allt handlar det om jaktlust och vad jägaren själv vill att hunden ska jaga, säger Ingemar Larsson, ordförande i Svenska Schillerstövarföreningen. Det är en lättpräglad ras - det är mycket viktigare än vilka linjer hunden har bakom sig.
Äldst bland svenska raser
Schillerstövarens vagga stod i Stenungssund i Bohuslän. Som rasens stamhundar räknas Ralla I och Tamburini I, två helsyskon med kontinentalt, engelskt och gammalt svenskt stövarblod i sina ådror. 1886 vann de första pris bland stövarna på landets allra första hundutställning.
För deras ägare Per Schiller blev det startskottet för ett mycket målmedvetet avelsarbete. Med ovannämnda par som grund avlade han på kort tid fram en stövartyp som passade hans marker: lätt, uthållig och full av jaktlust.
Hård inavel
Per Schillers uppfödning präglades av hård inavel. Det gäller inte bara de två stamhundarna (vars mamma själv var frukten av en syskonparning) utan även senare generationer. Den typen av avel är otänkbar idag, men vid tiden kring sekelskiftet var Per Schillers tillvägagångssätt en självklarhet för många och inte på något sätt unikt för just denna ras.
Schillers stövare blev snabbt kända både för sin homogena typ och sina goda jaktliga egenskaper.
1907, bara dryga 20 år efter starten, erkändes schillerstövaren som egen ras. Det fick dock Per Schiller inte längre uppleva. Han dog 1892, blott 34 år gammal.
Med sina mer än 100 år på nacken är schillern den äldsta av Sveriges elva officiellt erkända hundraser. Att inte schillerstövaren utan hamiltonstövaren räknas som Sveriges nationalras har säkert med grundarens sociala tillhörighet att göra: Per Schiller var lantbrukare, medan A. P. Hamilton var greve - och den som startade Svenska Kennelklubben.
Rävskabben slog hårt
Schillerstövarens popularitet har under åren varierat med storleken på framför allt rävstammen. När rävskabben slog till på 1970- och 80-talen drabbades schillerstövaren hårt. Registreringarna dalade från dåvarande 700 hundar årligen till närmare hälften.
Idag är schillerstövaren den tredje största stövarrasen i landet efter finn- och hamiltonstövaren. Intresset för rasen är stabilt och ligger kring 150 registreringar årligen. Förra året noterade schillern faktiskt en liten uppgång till 185 nyregistreringar. Den höga nivåerna från förr lär rasen nog aldrig hitta tillbaka till, även om räven återhämtat sig idag. Jakten med stövare minskar överlag - det har såväl den ökande vargstammen som nya, konkurrerande jaktformer sett till.
Längre säsong för rävhundar
Till schillerns styrka hör dess mångsidighet som stövare. För en hund med flera viltarter på sin repertoar blir säsongen längre än för den rena harspecialisten. Rävjakten börjar redan i augusti och håller på de flesta håll på ända till mitten av mars. Inte minst är efterfrågan på en bra rävhund hög, vilket ger många jaktdagar.
En annan styrka är uthålligheten. Schillerstövaren orkar jaga i många dagar i sträck utan att gå sönder, även i skarsnö.
En svaghet som nämns ibland är bristande jaktlust. Följ därför gärna med den tilltänkta valpens föräldrar på jakt för att bedöma själv själv! Ta också reda på så mycket som möjligt om deras släktingar och avkommor. Svenska Stövarklubbens hemsida och databasen Stövardata är bra källor.
Smal avelsbas
Schillerstövaren allvarligaste problem idag är dock att rasen sedan många år brottas med en mycket smal avelsbas. För hög inavelsgrad leder till förlust av gener och i förlängningen till att sjukdomar och oönskade egenskaper får fäste i rasen. Att schillerstövaren är föga spridd i utlandet gör situationen extra besvärlig, eftersom nytt blod bara i begränsad omfattning kan hämtas därifrån.
Sedan mitten av 1990-talet pågår ett rasvårdsprojekt för att rädda schillerstövaren. Schweizisk stövare/luzerner (luzernerstövare), finsk stövare och serbski gonic (balkanstövare) har korsats in för att ge ett tillskott av nya gener. Från början var den stora andelen hundar med höftledsfel skälet till dessa parningar; idag står snarare möjligheten till en utökad genpool i fokus.
Hittills har 150 raskorsade hundar fötts. Korsningshundar som paras med ursprungsrasen räknas efter fyra generationer som renrasiga igen. I dagsläget har en sådan kull återregistrerats som ren schiller, men fler behövs innan avelsbasen når en acceptabel nivå, enligt David Borg, avelsråd för schillerstövare vid Svenska Stövarklubben.
Korsningsaveln upprör
Rasvårdsprojektet ses inte med blida ögon av alla schillerstövarägare. Det finns de som ifrågasätter att korsningsavel gagnar rasen. Andra är kritiska till vilka raser som korsas in eller menar att det är bättre att använda hd-belastade schillerstövare i aveln än att blanda in andra raser.
Trots inbördes meningsskiljaktigheter bland schillerfolket går utvecklingen åt rätt håll. Medvetet urval av avelshundar har gjort att inavelsgraden i rasen har sjunkit. Även hälsan har förbättrats. Andelen hundar med höftledsdysplasi har minskat från ett snitt på ca 30 procent under 1990-talets andra hälft till ca 18 procent under de senaste fem åren. Även hjärtsjukdomen PDA och kryptorchism (ofullständigt utvecklade pungkulor) har gått ner.
Ingen föds rådjursren
Som alla stövare måste schillern göras rådjursren. Den som hoppas att valpen ska födas rådjursren, vilket hävdas ibland, kommer att bli besviken. Många schillrar jagar rådjur med förtjusning - det gäller även elithundar. Rasens stora jaktlust och, med stövarmått mätt, mångsidiga viltintresse är här en nackdel. Så räkna med arbete - och gå gärna en dressyrkurs.
Att lydnad förstör jaktlusten är en myt som tyvärr fortfarande lever kvar. Schillerstövaren är självständig och mår bara bra av att lära sig hålla kontakt och lyda på signal. En ordentligt lydnadstränad hund blir kanske jaktligt mogen lite senare än den som får upptäcka världen helt på egen hand, men den förlusten i tid betalar sig under resten av hundens liv.
Rasfakta/schillerstövare:
Hemland: Sverige
Helhetsintryck: Enligt rasstandarden ska schillerstövaren vara torr och ädel och ge intryck av snabbhet och styrka. Till temperamentet ska den vara vaken och livlig.
Mankhöjd: För tik: 49-57 cm (idealhöjd 53 cm). För hanhund: 53 - 61 cm (idealhöjd 57 cm).
Päls och färg: Pälsen ska vara grov och tät, kortare på huvud och öron. Grundfärgen ska vara brun med en tydligt avgränsad svart mantel. Lite vitt får förekomma på bringan och på tårna.
Hälsa: Inom rasen förekommer hd, höftledsdysplasi, och hjärtsjukdomen PDA (persisterande ductus arteriosus), som leder till döden. Även kryptorchism, ofullständigt utvecklade pungkulor, finns. Hundar som används i avel måste vara höftledsröntgade - vilket inte är detsamma som att de har fria höftleder. Vill du vara säker, kontrollera på Svenska Kennelklubbens databas: http://kennet.skk.se/hunddata/.
Övrigt: Korsningshundar (registreringsnummer som börjar med AS) får starta på jaktprov, delta på hundutställning och erövra championat.
Rasklubb: Svenska Schillerstövarföreningen