Yes! Vi klarar två språk i familjen (Språktidningen 3/08)
Ordförrådet är svagare, grammatiken fallerar. Svärmor känner sig utanför. Men att hjälpa barnen att utveckla två språk behöver inte vara ett arbete i motvind.
- Åh vad bra att du talar tyska med dina barn. Då får de ju ett språk gratis!
Så kan det låta när vänner och bekanta, inte utan viss avundsjuka, iakttar undertecknad i samspråk med barnen. Gratis är dock knappast rätt ord. Att hjälpa barn att bli tvåspråkiga är snarare en daglig kamp, något många föräldrar till mer eller mindre tvåspråkiga barn fått erfara.
Själv uppvuxen i en tysk-svensktalande familj försöker jag föra tvåspråkigheten vidare till mina barn, som en länk till den tyska kulturen. Men när barnen talar svenska med pappa, på dagis, i skolan och med kompisarna får jag jobba hårt för att hålla tyskan vid liv.
Yttranden som "morgen will ich leken mit die Nora" (imorgon vill jag leka med Nora (svensk verbstam med tysk ändelse samt fel kasus)) eller "ich habe nicht geworfen den Ball" (jag har inte kastat bollen (svensk ordföljd)) är typiska exempel på sjuårige sonens repertoar, och efter en helg hos farmor och farfar kan de mest grundläggande tyska orden vara som bortblåsta.
- Att göra barn tvåspråkiga kräver otroligt mycket engagemang och uthållighet av föräldrarna, framför allt om man vill att barnen ska lära sig tala minoritetsspråket väl, konstaterar Kamilla György Ullholm, doktorand vid Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet.
En person - ett språk
Hur föräldrar gör för att barnen ska bli tvåspråkiga har intresserat språkforskare sedan länge. Den kanske mest kända metoden kallas för "en person - ett språk". Den innebär att vissa personer alltid förväntas tala sitt språk med barnet, oavsett plats, andra närvarande eller samtalsämne.
En person - ett språkmetoden ger dokumenterat bra resultat vad gäller hur väl barnet kommer att lära sig behärska språket. Men den har ett pris: den kräver konstant arbete av föräldern. Dessutom kan omgivningen känna sig exkluderad när den inte förstår.
Sally Boyd, professor i allmän språkvetenskap vid Göteborgs universitet, tror att känslan att man utestänger andra kan vara ett av de svåraste hindren för den som vill hjälpa sitt barn att utveckla två språk.
- En person - ett språk rekommenderas i många föräldrahandböcker, men vad man gör när svärföräldrarna blir sura står ingenstans, säger Sally Boyd, som själv alltid talar engelska med sina barn - utom när deras vänner är med.
Att välja språk efter vilka som är närvarande är ett alternativ till en person - ett språkmetoden. Det finns också familjer som väljer språk efter ämnet, så att samtal om t ex hemlandet förs på minoritetsspråket, medan man använder majoritetsspråket i övrigt. Även situationen eller platsen kan styra: innanför hemmets väggar talar man minoritetsspråket, annars är det okej med svenska.
Föräldrarnas språkbeteende är dock inte det enda som påverkar barnets tvåspråkighet. Tillgången på andra personer som talar minoritetsspråket har också betydelse, liksom möjligheten att resa till landet ifråga - och faktiskt även barnets personlighet. Det finns forskning som visar att utåtriktade barn har lättare att bli tvåspråkiga än blyga och inbundna.
- Språkens status och omgivningens attityder till språkgruppen spelar också in när föräldrar överväger vilket språk de för över till sina barn, säger Kamilla György Ullholm.
Långt ifrån alla familjer har dock några uttalade strategier för barnens tvåspråkighet. I sin kommande avhandling undersöker Kamilla György Ullholm språköverföring mellan två generationer av Sverigeungrare. Många av hennes informanter hade inte funderat närmare på hur barnen skulle bli tvåspråkiga eller vad barnen skulle använda sin ungerska till. Flera blandade dessutom språken utan någon enkelt urskiljbar princip.
Åt pannkakor på engelska
Både Kamilla György Ullholm och Sally Boyd betonar att målet med tvåspråkighet inte måste vara att barnet lär sig tala båda språken perfekt.
- Att en tvåspråkig ska vara som två enspråkiga i en kropp är en föråldrad syn. Även den som "bara" kan tala om enstaka domäner på minoritetsspråket, t ex om det som rör familjen eller religionen, räknas faktiskt som tvåspråkig, poängterar Kamilla György Ullholm. Att nå dit är lite enklare och kanske mer realistiskt än om man strävar efter full tvåspråkighet.
Sally Boyd håller med. En svensk - amerikansk familj hon känner pratade engelska på lördagsmorgnarna, när hela familjen åt pannkakor med lönnsirap tillsammans, men aldrig annars.
- De manifesterade sin språkliga anknytning till hemlandet på det sättet och var nöjda med det. Och barnen, de lärde sig åtminstone att prata engelska om denna tradition. Det verkar främst vara vi språkvetare som har höga ambitioner, säger hon.
Ett vanligt problem i tvåspråkiga familjer är att barnen kan vara ovilliga att använda minoritetsspråket. Den kända tvåspråkighetsforskaren Elizabeth Lanza, professor i lingvistik vid Universitetet i Oslo, har studerat samspelet mellan tvåspråkiga barn och deras föräldrar under de allra första åren. Hennes forskning visar att förälderns reaktioner på det barnet säger har stor betydelse för hur benäget barnet blir att tala minoritetsspråket.
Om föräldern själv talar sitt språk men ignorerar att barnet blandar språken eller använder "fel" språk tillbaka kommer barnet att tolka detta som att dess språkval är accepterat. Om föräldern däremot reagerar när barnet svarar på "fel" språk, t ex genom att låtsas att inte förstå, be barnet förtydliga på det andra språket eller genom att själv upprepa barnets yttrande på "rätt" språk - ja, då fungerar det som en signal till barnet att föräldern förväntar sig en enspråkig dialog.
- Det går inte att skylla på barnen för att de inte vill använda minoritetsspråket, sammanfattar Kamilla György Ullholm. Det rör sig alltid om ett samspel mellan föräldern och barnet.
Att helt försöka undvika ord från det andra språket är dock dömt att misslyckas, menar Sally Boyd och ger ett exempel på något hon själv nyligen sagt till en engelsk kollega: "Did you see that kulturarv made it as a styrkeområde?"
- Kodväxling är stigmatiserat. Alla tvåspråkiga gör det, få erkänner det. Det är dags att sluta skämmas! För den som är tvåspråkig är det naturligt att språken speglar ens tvåspråkighet.
Så kan det låta när vänner och bekanta, inte utan viss avundsjuka, iakttar undertecknad i samspråk med barnen. Gratis är dock knappast rätt ord. Att hjälpa barn att bli tvåspråkiga är snarare en daglig kamp, något många föräldrar till mer eller mindre tvåspråkiga barn fått erfara.
Själv uppvuxen i en tysk-svensktalande familj försöker jag föra tvåspråkigheten vidare till mina barn, som en länk till den tyska kulturen. Men när barnen talar svenska med pappa, på dagis, i skolan och med kompisarna får jag jobba hårt för att hålla tyskan vid liv.
Yttranden som "morgen will ich leken mit die Nora" (imorgon vill jag leka med Nora (svensk verbstam med tysk ändelse samt fel kasus)) eller "ich habe nicht geworfen den Ball" (jag har inte kastat bollen (svensk ordföljd)) är typiska exempel på sjuårige sonens repertoar, och efter en helg hos farmor och farfar kan de mest grundläggande tyska orden vara som bortblåsta.
- Att göra barn tvåspråkiga kräver otroligt mycket engagemang och uthållighet av föräldrarna, framför allt om man vill att barnen ska lära sig tala minoritetsspråket väl, konstaterar Kamilla György Ullholm, doktorand vid Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet.
En person - ett språk
Hur föräldrar gör för att barnen ska bli tvåspråkiga har intresserat språkforskare sedan länge. Den kanske mest kända metoden kallas för "en person - ett språk". Den innebär att vissa personer alltid förväntas tala sitt språk med barnet, oavsett plats, andra närvarande eller samtalsämne.
En person - ett språkmetoden ger dokumenterat bra resultat vad gäller hur väl barnet kommer att lära sig behärska språket. Men den har ett pris: den kräver konstant arbete av föräldern. Dessutom kan omgivningen känna sig exkluderad när den inte förstår.
Sally Boyd, professor i allmän språkvetenskap vid Göteborgs universitet, tror att känslan att man utestänger andra kan vara ett av de svåraste hindren för den som vill hjälpa sitt barn att utveckla två språk.
- En person - ett språk rekommenderas i många föräldrahandböcker, men vad man gör när svärföräldrarna blir sura står ingenstans, säger Sally Boyd, som själv alltid talar engelska med sina barn - utom när deras vänner är med.
Att välja språk efter vilka som är närvarande är ett alternativ till en person - ett språkmetoden. Det finns också familjer som väljer språk efter ämnet, så att samtal om t ex hemlandet förs på minoritetsspråket, medan man använder majoritetsspråket i övrigt. Även situationen eller platsen kan styra: innanför hemmets väggar talar man minoritetsspråket, annars är det okej med svenska.
Föräldrarnas språkbeteende är dock inte det enda som påverkar barnets tvåspråkighet. Tillgången på andra personer som talar minoritetsspråket har också betydelse, liksom möjligheten att resa till landet ifråga - och faktiskt även barnets personlighet. Det finns forskning som visar att utåtriktade barn har lättare att bli tvåspråkiga än blyga och inbundna.
- Språkens status och omgivningens attityder till språkgruppen spelar också in när föräldrar överväger vilket språk de för över till sina barn, säger Kamilla György Ullholm.
Långt ifrån alla familjer har dock några uttalade strategier för barnens tvåspråkighet. I sin kommande avhandling undersöker Kamilla György Ullholm språköverföring mellan två generationer av Sverigeungrare. Många av hennes informanter hade inte funderat närmare på hur barnen skulle bli tvåspråkiga eller vad barnen skulle använda sin ungerska till. Flera blandade dessutom språken utan någon enkelt urskiljbar princip.
Åt pannkakor på engelska
Både Kamilla György Ullholm och Sally Boyd betonar att målet med tvåspråkighet inte måste vara att barnet lär sig tala båda språken perfekt.
- Att en tvåspråkig ska vara som två enspråkiga i en kropp är en föråldrad syn. Även den som "bara" kan tala om enstaka domäner på minoritetsspråket, t ex om det som rör familjen eller religionen, räknas faktiskt som tvåspråkig, poängterar Kamilla György Ullholm. Att nå dit är lite enklare och kanske mer realistiskt än om man strävar efter full tvåspråkighet.
Sally Boyd håller med. En svensk - amerikansk familj hon känner pratade engelska på lördagsmorgnarna, när hela familjen åt pannkakor med lönnsirap tillsammans, men aldrig annars.
- De manifesterade sin språkliga anknytning till hemlandet på det sättet och var nöjda med det. Och barnen, de lärde sig åtminstone att prata engelska om denna tradition. Det verkar främst vara vi språkvetare som har höga ambitioner, säger hon.
Ett vanligt problem i tvåspråkiga familjer är att barnen kan vara ovilliga att använda minoritetsspråket. Den kända tvåspråkighetsforskaren Elizabeth Lanza, professor i lingvistik vid Universitetet i Oslo, har studerat samspelet mellan tvåspråkiga barn och deras föräldrar under de allra första åren. Hennes forskning visar att förälderns reaktioner på det barnet säger har stor betydelse för hur benäget barnet blir att tala minoritetsspråket.
Om föräldern själv talar sitt språk men ignorerar att barnet blandar språken eller använder "fel" språk tillbaka kommer barnet att tolka detta som att dess språkval är accepterat. Om föräldern däremot reagerar när barnet svarar på "fel" språk, t ex genom att låtsas att inte förstå, be barnet förtydliga på det andra språket eller genom att själv upprepa barnets yttrande på "rätt" språk - ja, då fungerar det som en signal till barnet att föräldern förväntar sig en enspråkig dialog.
- Det går inte att skylla på barnen för att de inte vill använda minoritetsspråket, sammanfattar Kamilla György Ullholm. Det rör sig alltid om ett samspel mellan föräldern och barnet.
Att helt försöka undvika ord från det andra språket är dock dömt att misslyckas, menar Sally Boyd och ger ett exempel på något hon själv nyligen sagt till en engelsk kollega: "Did you see that kulturarv made it as a styrkeområde?"
- Kodväxling är stigmatiserat. Alla tvåspråkiga gör det, få erkänner det. Det är dags att sluta skämmas! För den som är tvåspråkig är det naturligt att språken speglar ens tvåspråkighet.